Int hade jag stora förhoppningar på dygnet i Storhogna med jobbet men där ser man. Man vet aldrig vad som väntar bakom hörnet.

Nu har jag nyss kommit hem. Trött som attan och med värkande vadmuskler men det är enbart postivt. Har man haft kul så ska det kännas i kroppen.

Tjejgänget på jobbet är ju roliga. Önskar att dom jobbade här med mig och inte så långt bort. Vi körde förfest och kom på att vi skulle sjunga för gubbarna. På 3 minuter tränade vi Lasse Berghagens sommarbit:  Den om farfar som dansar med sitt barnbarn.

Gud vad vi sjöng falskt!!! Men---- vi sjöng av glädje och under middagen så reste vi oss upp och sjöng den och fick med publiken  på refrängen. Så vi skrattade.

God mat och några killar som spelade.

 På stengolvet i vinterträdgården dansade vi och tro det eller ej. Jag buggade och dansade hela kvällen med dom unga killarna och vi hade hjärtligt roligt. Än håller kärringen. Klockan blev närmare tre och ändå var det dom som höll igång längre.

Så där ser man. Ibland kan det vara bra att inte ha för stora förhoppningar. Det här blev ju jättekul. Nu är det fredag kväll och vädret är väl skapligt. Ska hem och elda bastun och sedan blir det en tidig säng.

Hoppas katten Oskar inte är för sur för att jag varit borta.

 En fin helg önskar jag och idag kan jag faktiskt inte tänka ut något klokt ord. Jag är för trött.