Alla inlägg under november 2009

Av Anita - 20 november 2009 15:59

                                             

Jag har varit i stan i ett par dagar.

Vi tar det positiva först. Jag har legat på ett fint hotell med en underskön säng där inga fjädrar stack mig i ändan. Ätit god mat och ni ska veta att kollegerna runt om i länet är ett trevligt och glatt gäng så onsdagskvällen blev full av glada skratt.


Under grupparbetena (jag hatar grupparbeten föresten) om fordonsdatorer och annat skit försökte jag ligga väldigt lågt. Det jag kallar livserfarenhet och  "jag vet hur det blir" skulle omedelbart bli: "gammal kärring" tillbakasträvare, omodern, negativitetsbrutta och dumhuvud i de datasjuka männens öron så det är bara att bita ihop och tacka sin lyckliga stjärna att jag bara behöver jobba ett halvår till.


Dock kände jag mig rätt nere igår kväll för när jag kom tillbaka till jobbet började telefonerna ringa om olika fel som blivit och det förväntades att jag skulle lösa dom helst redan dagen innan.

Tur att det är fredag så jag får vila skallen ett par dagar och fylla på ny energi. Det behövs verkligen.


Det är fortfarande milt ute och idag har solen lyst igenom molnen och det regnar inte. Milt och skönt. När vi åkte från stan igår var det så vackert efter indalsälven.


Vattnet såg ut som grått siden. gräset var ockragult i olika toner och lyste fint mot mossans mildgröna färg. Mycket finare än det tråkiga vita som blir när snön kommit.


Det går lite ved och lite el. Det är inte så kallt i mitt hus och framför allt är det ingen halka. Så många fördelar och framför allt. Jag slipper skotta SNÖ.


Nu är det helg och jag har många planer. Den närmaste är att gå ner till sjön och bada bastu. Jag får nog ta pannlampan så jag inte ramlar i mörkret men när jag varm och väldoftande och avslappnad går upp mot gården lyser det hemtrevligt i fönstren. Det ryker från skorstenen och är skönt att sätta sig ner och ta igen sig en stund, göra sig en tunnbrödstut och en kopp choklad och slötitta lite på tvn.

Dagens råd till er får bli:


Gör inga andra dumheter än dem som du har verkligt nöje av.


     

Av Anita - 17 november 2009 17:51

  

Kanske ska vi börja med katthår då.

Det är en mörk regnig kväll när jag kommer hem till Paradiset Fisksjön.

katten Oskar har som vanligt hört ljudet på bilen och vi kör vår vanliga lilla procedur. Han kommer och hoppar upp på min axel och jag famlar mig fram till postlådan i mörkret. Det är lite jobbigt med en skitig katt på axeln eftersom det är rena leråkern på vägen men vad gör man. Han är ju bossen.


Så går vi in och han äter sin mat. Sedan ska han ut igen medan jag eldar i kaminen. När jag sedan släpper in honom ska han ligga framför brasan och njuta. Har jag inte tänt blir han väldigt sur och gör allt för att jäklas. Hår har han i alla fall för att återgå till det. Mjukt silverfärgat tjockt fint hår eller ska man säga päls när det är en katt.


Att jag började tänka på hår beror på att jag tvättat håret ikväll. Det gör man inte varje dag om man har så långt hår som jag. Mycket champo går det åt och mycket vatten och lång tid tar det att torka men sedan är det klart. Ingen föning, inget spray. Sommartid är det bara att gå ut och ställa sig och snurra på gräsmattan så torkar det fort.


Jag har många minnen av hår. Mitt första är när jag var 16 år och kär för första gång. Då skulle man ha vågor i håret och jag satt i klämmor och band på en knallgrön chiffonghalsduk och cyklade iväg ner till byn.


Stannade i karlssonsbacken och tog bort klämmor och halsduk och fräste iväg ner för backen med mitt då svarta hår fläktande i fartvinden.


Soliga blåsiga dagar tillsammans med min kära ute på en flotte med hårt blåsande i vinden.


Jag älskar när håret blåser i vinden.

 En gång många år sedan ser jag mig själv sitta i en italiensk öppen sportbil åkande uppe bland bergen i Italien med solglasögon och håret fläktande i den ljumma doftande brisen från havet.


En annan gång ute på en klippa i havet.

 En gång sittande framför brasan med en man som sakta borstar mitt hår.


Det finns några sämre minnen med håret också. Två gånger har jag permanentat mig och båda gånger har jag ångrat mig bittert.

Ena gången var det som att ha en förskräcklig lurvig björnmössa på huvudet och andra gången gick det inte ens att kamma. Det är sällan jag faller för modet och för vad andra tycker så aldrig mer.


Flätor tycker jag om att ha. Känns lite som om lite av en indiansjäl finns i mig och jag har fina minnen av flätor också men det får vara lite mer privat.


  


Nu är mitt hår vitt men som sagt blondiner har mer roligt och jag kan fortfarande njuta av mitt långa hår.

 Jag kan bugga så håret står rakt ut.


Jag kan ligga i sjön och låta håret flyta som sjögräs uppe på vattnet och jag skiter totalt i att en del (kvinnor) tycker att jag ska klippa mig.


 Långt hår passar inte på äldre kvinnor. Skiter jag väl i.


Så kvinnor av detta får man två lärdomar;

Lita på ert eget omdöme.

Känn vinden blåsa i håret och njut av det.

  

   

Av Anita - 16 november 2009 18:04

  

Jag har fått en utmärkelse av Skogshuldran  men det medför vissa förpliktelser med den

Till att börja med berätta 10 saker om sig själv som ni inte vet. Svårt Svårt men jag tänker så det glöder.


1.Jag köper sällan kläder och ibland går jag omkring med kläder som är över 20 år gamla.


2. Jag har rosa gummistövlar.


3.  Jag orkar aldrig äta frukost men annar äter jag all mat som man bjuder mig på och jag blir rätt irriterad på folk som är grannlaga och inte äter vad som helst. Svälta skulle dom få göra lite då och då så dög det nog.


4. Jag har en grå Mazda och den är väldigt bra men tråkig. Tacka vet jag min första bil en röd gammal saab med vita blommor på.


5. Senaste boken jag läst heter Lyckan är en sällsam fågel med Anna Gavalda. En bra bok men förfärligt jobbig att hålla i när man ligger i badkaret. Väger nästan som en tegelsten.


6. Jag har alldeles för många grisar.


7. Jag är av naturen lat och därför är det väldigt slitsamt att jobba.


8. Jag har storlek 39 på fötterna och är 168 cm lång. Väger 68 kg.


9. Jag tycker mycket om färger och tycker att vi klär oss i alldeles för mycket svart och grått. Nu borde vi lysa upp tillvaron med glada färger istället för att ha en massa trist. Jag menar Det är väl mörkt nog ändå.


10. Det här vet ni ju förut. Jag älskar italiensk mat. italiensk musik och italienska män. Synd att det finns så få i närheten.  


Sedan ska man dela ut den till tre andra bloggare:


Först får det bli http://dansann.blogg.se/ för hennes alltid lika positiva blogg och underbara mat som mannen gör.

Sedan får det bli http://jtv.bloggagratis.se/ som har en gullig blogg mestadels om sin son.

Till sist Sofie som börjat om att blogga efter att gjort uppehåll: http://zebmacahan.bloggplatsen.se/


Idag är det måndag men det regnar och är plusgrader. Jag gick upp till hotellet idag och håret lockade sig i regnet. Huden kändes som om den riktigt sög åt sig den fina duggregnet. Jag saknar inte snön och vintern. Det här blir en vecka i min smak hoppas jag. Men man vet aldrig


Dagens ord får bli: Livet är som en chokladask Man vet aldrig vad som ligger inuti 


Av Anita - 15 november 2009 18:26

I morse var jag så trött så jag vaknade inte färrän efter klockan 9. Såg att snön som kom igår hade smält bort. Hurra. Jag struntar i att det regnar bara det inte snöar.


Jag skulle till lekkamraten och hans Leila idag och vi bestämde oss för att ta en promenad även om det regnade.

  


Indalsälven låg stilla i diset och det var tyst och på sitt vis ganska fint. Vi gick ner till älven och upp igenom skogen. Leila som knappt hade sett skog i hela sitt liv tyckte att det var vackert. Då är det ändå den fulaste tiden just nu så jag undrar vad hon tycker när våren kommer med sin skira grönska efter älvdalen.


    


Imorgon börjar hon sin svenskutbildning och jag tror att det kommer att gå bra för hon verkar framåt.

Hon  har bestämt att lekkamraten ska börja banta. Hemmet sken så hon har nog haft en riktig storstädning sedan hon kom.


Så var det dags för lite mat och jag fick Kalam Polo. Det är alltså ris med kål och en massa örter som dragon, dill och en massa annat. I det blandas då små små köttbullar med väldigt god smak. Dom var ungefär som spelkulor så dom måste ha varit ett väldigt besvär att rulla.


  


Det var väldigt gott och riset var speciellt med långa korn. Jättegott och spännande.

Sedan satt vi oss och drack kaffe och åt små små kakor från Iran som var små som tumnaglar med nötter och sylt på.


Vi tittade på en film lekkamraten köpt när han var hemma sist som handlade om det gamla gamla landet och alla ruiner av det stora riket det var långt före kristus. Egentligen vet jag inte ett dugg om hur det ser ut i Iran för det är inte att land man åker på sällskapsresor till fast dom har så väldigt gammal och intressant kultur.


Visst är det väl underligt hur lite man vet om andra länder och hur mycket man lär sig om man vågar ta steget att lära känna människor från andra kulturer.


De är så genomgoda och rara människor båda två. Jag vet att lekkamraten har lärt sig mycket om det här landet av mig. Växter, svamp, mat. Åka spark och fiska och framför allt en väldig massa matlagning. Dessutom har han kommit in i min släkt och få vara med om alla våra högtider. 


Han har verkligen visat sig vara en omtänksam och snäll vän som dessutom är av naturen en artig och hjälpsam person. En riktig pärla.


Hans fru är från samma stad som han och jag skulle tro att man på så vis har ett visst gemensamt intresse och i ett främmande land är det nog viktigt. Jag önskar dom all lycka.


     


Nu är det söndagskväll och jag har stökat och plockat lite grann. Det har varit smått om tid till det den här helgen. Under tiden lyssnar jag på ett gammalt band som jag samlat mina favoritlåtar från 60-70 talet på. Varje bit har ett minne och jag spelar det så sällan för det gör lite ont med fina minnen när nu allt man minns är borta och försvunnit.


Så ska vi fundera över gårdagens underliga ring på isen. Det finns så mycket underligt att se. Ett hål i mitten. Kan det vara så att bävern sticker upp sitt huvud där, eller är det så enkelt som att det är en sten under där. Precis på den där fläcken hittade vi den stora ugglan.

  


Här kommer flera hål men det kan jag tala om att det är hackspetten som har varit framme och letat efter larver.

Så dagens ord får bli:


Det händer mycket på landet om man har en öppen blick.

Av Anita - 14 november 2009 18:23

En vecka med fulltecknade kvällar och härliga kvällar.

Torsdagen var det bugg kurs och så roligt har jag inte haft på länge. Det var överskott på karlar och alla börjar bli så duktiga att dansa nu så allt flyter så bra. Alla är så trevliga och glada. Vi sitter och fikar och pratar och dansar och när man far hem är man öm i kroppen överallt. Det tar på en gamkärring att härja på på dette viset. Min nackbänna gick över den här kvällen så ni ser. Att ha roligt är bästa medicinen.


Fredags kväll åkte jag till dansBritt och hon hade gjort en underbar middag med öring inlindad i bacon med västerbottenost. Till det potatisgratäng.


Så åkte vi till en by som heter Stugun och där var det "Ladys night.

Vilken fantastiskt tillställning. 200 kvinnor i alla åldrar kom strömmande in i lokalen. 27 kvinnliga utställare fanns där och vilket drag det blev.

Det var kläder, hudcremer, keramik, smycken, safter o sylter, olika sorts bröd, det var sexleksaker och spåkärringar och massörer. Så många otroligt duktiga kvnnor som hade sina företag överallt runt om i Jämtland. Så imponerade. Det var god sallad och kaffe m fika. En fantastiskt fint genomförd mannekänguppvisning där det inte bara var trådsmala kvinnor uta kvinnor i alla åldrar och storlekar.

En jätteduktig tjej sjöng och dansade på borden till våldsamma handklappningar och allsång och man hade till och med hämtat dit en bodybilare som kom fram och ruskade på sina äckliga muskler.


                                                  
      

Som sagt när det blev lite vin inblandat var stämningen ännu mer uppsluppen och sexleksakskvinnan fick verkligen stort intresse när hon demonstrerade  sexleksakerna.

Det blev sent och jag kom hem vid halv 2 tiden på natten.


Vet inte om jag berättat att jag inte kom med i uttagningen till "sveriges bästa bloggare" men att både Skatan och Ingrid på Gottland kom med. Fullt riktigt tycker jag för dom har ju både hemsida och blogg och mycvket välarbetad sådan. 


    


Idag har DataFia och jag stekt köttbullar så vi ska ha till julen och vi har gjort köttgrytor och nu sitter vi mätta och belåtna och tittar lite på tv med hela hennes familj.

Vi gjorde oss en liten tur ner till badstranden och därfrån kommer nu en bild och ni kan väl fundera på vad det är för något så ska jag berätta det imorgon.


  


Imorgon ska jag till Lekkamraten och hans fru på middag.

Det är bara att konstatera att i det här glesbefolkade området finns det ett litet hopp ändå. Hoppet står till alla duktiga och företagsamma kvinnorna som inte backar för att försöka. Jag önskar att jag hade det modet men när jag slutar nästa sommar ska ni få se på gnistor.


Ha en bra helg så hörs vi imorgon för då ska ni få höra vad som ligger på isen i det mystiska och häftiga Fisksjön.

Av Anita - 11 november 2009 17:08

  

På byn där jag jobbar är det lugnt en sån här dag. Mulet och grått ute. Timmerbilarna dundrar förbi på vägen. På radio Jämtlands pratar man om avstängda vägar och svininfluensa.

På macken mitt emo rör det sig lite i alla fall. Från fönstret på övervåningen bolmar det ut rök så där sitter dom väl som vanligt att röker så det osar.


Mackar på småbyar är alltid mötesplatser och där kan man få hjälp med det mesta. Vilken lycka att ha den mitt emot om bilen är trasig eller om man behöver hjälp med något annat. I butiken står det som vanligt en massa gubbar och äter korv, dricker kaffe och pratar skit.

Konstigt att det är lika överallt. I Italien satt gubbarna ute på gator och torg och pratade och spelade kort och rökte.

Var är kvinnorna undrar man? Varför gör inte vi så där??? Kunde väl vara trevligt.


Utanför Ica står bara en enda bil och på hotellet är jag enda lunchgäst den här tiden på dagen. En typisk novemberdag. Ett gammalt sömning samhälle som lite sorgset och vemodigt vilar i halvdiset en trist novemberdag

Hur är det här om 10 år? Tänker jag tillbaka 10 år var det en väldig skillnad.Nu är det tomma hus, tomma affärer, ungdomarna utflyttade. Så sorgset.


Jag har nackspärr efter tunnbrödbaket och sitter och gnider min onda nacke.


Jag tycker så illa om mörkret. Det måste vara mot naturens ordning att leva i mörker. Man är väl för sjutton inget murmeldjur heller.


Jag ville gå och kolla bäverna framfart och kolla om isen på sjön går att gå på. När jag kommer hem är det mörkt. Jag vaknade mitt i natten och kom ihåg att jag skulle ha gjort ett hål för julgranen innan det blir för fruset så nu har jag gjort det.

 Stod i mörkret och mixtrade och hämtade ved. Inte konstigt att man är trött när man aldrig får något ljus och det på så där 6 månader. Galet är vad det är.


Igår kväll var jag på tjejäventyr. Vi satt tillsammans i ett litet mysigt hus med ljus och sprak från spisen och kopplade av och samlade kraft. 


 Vi pratade om att det var så viktigt att skratta. Barn skrattar mycket men vuxna skattar bara 4-5 ggr per dag och ibland ännu mindre. Genom att skratta lurar man hjärnan att må bra och mår vi bra så blir även den dystraste vinterdag mycket lättare att leva. Så fram för roliga filmer och kul historier.Flört


Kanske det är därför man mår så bra på sommaren. Oj vad jag har skrattat den här sommaren, alla våra roliga fester och alla roliga danser och alla roliga människor.


Vilken tur att jag har så många trevliga människor som vänner. Vi pratade lite om ensamhet också och egentligen skulle jag kunna vara världens mest ensamma när jag sitter här långt ute i skogen i mörkret, men jag känner mig aldrig ensam. Jag har ju katten Oskar.


Visst är det vissa kvällar som ingen kommer och jag inte far någonstans men för det mesta är det något på gång. Ikväll väntar jag på min fd svägerska, imorgon är det bugg. Hurra. Hoppas bara nackbännan går över.


Blir det någon gång tråkigt så är det bara att ringa och prata bort en stund med någon kompis och framför allt . Alla ni bloggkompisar som jag njuter av att följa varje dag.

Dagens ord får katten ge er.


  





      

Av Anita - 8 november 2009 18:30

  

Jag gillar det. Måste väl vara felgjord på något vis men att gå ut i det tysta diset känns både bra och lugnt.


Det är ju fars dag idag och jag åker ner och tänder ett ljus på pappas grav. Svanarna har samlats ute på sjön och skiker sina hesa rop. Underligt att så vackra fåglar skriker så fult.


Står och tänker på min pappa, hovslagarn, hästmänniskan, kyrktakstjäraren, slaktaren, smeden, mekarn, dansbandsmusikern, jägarn och levanadskonstnären. En mysig gubbe som påminner om Allan Edvall. Han var ju ett riktigt bohem också som kunde förvandla ett kök till ett inferna av disk, snus och skräp på nolltid.  Lite kan jag känna igen mig i honom och mina bröder börjar likna honom mer och mer på gången.


Hem igen för att göra maten klar till mina gäster kommer. Grannen kommer in en stund och min fd svägerska tittar också in ett tag. Älgbiffen puttrar på vedspisen, såsen är len och fin. Svartvinbärsdrickan lyser mörkröd i glastillbringarn.


Lekkamraten kommer med sin nya fru. Jag har varit nyfiken på att se henne. En kvinna som kan flytta från ett främmande land. Lämna sina släktingar och vänner och gifta sig med en man man knappt ens träffat. Vad kan driva en till sådant.  Han då som kan ta ansvaret för en kvinna som inte kan prata språket och inte har något jobb här.

Bara för att slippa vara ensam.


Söt var hon och rar var hon. Lekkamraten fick tolka för hon var väldigt vetgirig och ville veta massor med saker om mig. Jag förstår att för henne var det lika egendomligt att finna en ensam kvinna boende långt in i skogen, i ett stort gammalt hus. Hon ville lära sig baka tunnbröd. Hon ville bjuda hem mig på sitt hemlands mat. Vi satt i skymningen och pratade så gott vi kunde och hon sa att hon kände sig hemma här hos mig och det var ju bra. Jag vill ju att alla ska känna sig hemma här. Känna en fristad i tillvaron här i skymningen och spraket från brasan. Så ska en söndags eftermiddag vara.


Jag är ju sån att jag tycker det är intressant att träffa människor från andra ställen med andra värderingar och andra saker att lära en. Känns som om jag kommer att gilla henne.


 Dom såg ju inte speciellt kära ut men dom skrattade mycket tillsammans och kan man skratta tillsammans då finns det hopp.

Ja, för mig skulle te sig som en mardröm. Flytta till ett främmande land där jag inte kan spåket och vara helt beroende av en helt okänd man. Huuuuua. Man måste beundra modet.


Vi tog en promenad i diset och hon var förundrad över både strandstuga, bastu och bäverdamm. Första gången hon gått på en skogstig. Vi åt älgkött och hon sa att hon tyckte att det var gott.


Nu har den här helgen gått och som vanligt går den så otroligt fort. Lite ont i ryggen har jag sedan jag stått dubbelvikt in tunnbrödugnen halva dagen igår. Det är sånt här som händer nu när man inte är så värst ung längre. Gör man något man inte brukar så får man ont.


Den här veckan är fulltecknad med allehanda grejor. Faktiskt bara imorgon kväll som ingenting är utlovat. Skönt att ha lite roliga saker att göra en tråkig grå novembervecka. Ju fortare den här månaden tar slut desto bättre. Jag är i alla fall glad att det inte är så kallt. Det sparar ved om  inte annat.


Dagens ord: Var inte rädd och misstänksam mot det som ser annorlunda ut. Kanske är det så att du kan lära dig något nytt av det.

          

Av Anita - 7 november 2009 15:17

  


Fredag kväll är ju vanligen bastukväll men jag ides inte. Det blötsnöade och tanken att gå ner till sjön och börja elda i ruggvädret tilltalade mig inte så mycket. Fick bli ett skumbad i badkaretet istället. Gjorde mig lite melon och parmaskinka, lite rosendricka och drog in radion och spelade mjuk musik med Beatles. Tände några ljus och ställde på tvättmaskinslocket. Mitt badrum är inte mer romantiskt än så men man får göra så gott man kan för att ha det bra. Så låg jag där och njöt och tittade på ängeln i taket och kände hur stressen rann av mig tillsammans med veckans skit och damm.


   


Imorse vaknade jag av min telefon ringde. Klockan var kanske halv åtta så där. Tittar ut och såg att det regnar och nästan all snö var borta. Hurra.


Jag vet att jag kanske är konstig som inte vill ha snö men när den kommer så blir det inte bara besvärligt. Det blir tråkigt också. Allt är vitt,  grått och svart. Jag vill att färgerna ska lysa.

Idag tex så är ängarna i olika toner av guldockra och brunt en del nästan oranga. Mossan har alla de olika gröna toner man kan tänka sig . Det är en spännande värld som ögonen möter, inte bara en vit.


Nåja det var Pappersbeda som ringde. Vi ska baka tunnbröd  idag och hon den morgonpigga token var redan på plats.

Baka tunnbröd är ett härligt göra. Varmt, skönt, god doft och trevligt sällskap.

Pappersbeda och hennes syster Bagarberta var i full gång. Radion på, kaffe och macka och sedan baka och baka.


  


Provsmaka ugnsvarmt tunnbröd med smör på. En sådan njutning!!!!

Inte blev det sämre av att ytterligare en vän dök upp med årets första glögg och pepparkakor. Om jag nu ska klaga på min vardag ska jag då inte klaga på mina helger.


Nu ska ni få höra något lite mera mystiskt.

Vi åkte hem till mig och gick ner till badstranden för att se hur det går med bäverns dammbygge och som ni ser har han kommit ännu längre. Han har gnagt av en jättestor björk och fällt den rakt över ån.


    


Hoppas bara att jag kommer att kunna ta kort på honom så ni får se.


Som jag berättat förut så har min stora uggla försvunnit. Den har bara visat sig en gång sista året. Som ni förstår så är det inga människor alls runt sjön den här tiden. Så får Bagarberta se något i vattnet. Ser ut som ett stort ben vid första titten. Det låg lång ut i vattnet. men nyfikna som vi är så måste vi ju se vad det är. Förra gången jag var här såg jag ingenting.

Bagarberta gick ut så långt stövlarna räckte och drog upp något ur sanden. Stort, över halvmetern högt och jättetungt.


                                          



Det är en jättestor porslinsuggla alldeles lik min förlorade riktiga uggla bara med den skillnaden att den här hade gula blommor på sig och under stod det "made in italy". Så nu har jag både en italiensk uggla och en italiensk dammsugare. Fattas bara en italiensk man.


Nu började ett funderande. Hur har den hamnat här? Har den flytit iväg någonstans ifrån? Nej. alldeles för tung.

Har den legat på isen av någon outgrundlig anledning och hamnat under sanden och så småningom kommit upp?

Tala om vrakfynd. Fast den var tung så släpade vi hem den och nu står den i min trädgård istället för min rikiga uggla.


Så säger tjejerna: I Fisksjön händer det alltid så konstiga saker och kanske är det så. I Fisksjön händer det konstiga saker. Ja, jag smakar på det och vet att här finns det vättar, pillabrittor. tomtar, troll, jordbänningar och skogsnuvor och allehanda halvtama djur. Det är väl det att för mig är det inte så konstigt för jag är van. 


Så kom DataFia med familj och vi har tillbringat ett par timmar med att äta tunnbrödstutar och  titta på tv.

Nu väntar "dansbandstävlingen" och imorgon är en annan dag och den kommer att bli spännande.

Det är jag helt säker på.

Dagens ord:

Glöm inte vilken skatt en vanlig dag kan vara och om du letar i sanden kan du hitta en alldeles äkta italiensk uggla. Visst är livet fantastiskt vissa dagar.

Presentation

DET SKA VARA LÄTT ATT LEVA...

Fråga mig

56 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4 5
6
7 8
9
10
11
12
13
14 15
16 17
18
19
20 21 22
23
24 25 26
27
28 29
30
<<< November 2009 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards