Jag gick på bara fötter på skogstig och på sand

trampade  på kottar och rötter och stenar ibland.

Så mjuk ibland var mossan och marken var så varm.

Jag gick så försiktigt och aktade blommorna små, det hände sig att jag trampade på nån pissmyra då och då.

Jag hade fönstret öppet och somnade till blommornas doft.

Jag vaknade till fågelsång och vindens sus i björken utanför.

Ikväll är allt så vemodigt tyst. Lommen ropar sorgset.

Marken är kall och våt och skorna har åkt på och sockarna likaså.

Det är så tyst och ensamt. Har inte vant mig än.

Nu kvällarna har mörknat och natten är så kall. Mitt fönster är stängt mot naturen och regnet strilar ner.

Dock ser jag genom rutan ett ljus långt långt bort. Det är Bernard som tänt lanternan. Mitt ljus i mörkret förstås.

Se skingras molnen sakta och månen tittar fram. Hon blinkar men ena ögat och värmer litegrann.

Slut på vemod och sorgsenhet. Åter till livet. Även om sommaren faktiskt är slut så kan hösten vara en fin tid med klara fina dagar och doft av bär och svamp.

Vallmon och solrosorna har slagit ut och lyser i solskenet.

Dagarna vandrar på och tiden går fort.

Ena dan i Östersund, Andra dagen i Bräcke tredje dagen i Sundsvall. Det har varit ett väldigt farande den här veckan.

Läste inlägget för ett år sedan om att lägga sorgerna i en säck och träna sig att tänka positivt.

 Läste om såpbubblorna jag hade i hanskfacket på bilen för att stanna och blåsa iväg när jag var förbannad och kommer på att jag nog inte är lika ilsken längre. Kan det komma sig av att jag äntligen är fri. Fri att bestämma, fri att göra vad jag vill.

Dagens ord får bli: Efter regn kommer solsken. Efter mörker kommer ljus.