Visst kunde det vara värre. Det kan alltid vara värre.

Helgen har trots mattheten varit rätt bra. Jag har haft besök från och till. Lördag kom pappersbeda med man.

Söndag dök DansBritt upp för att hjälpa mig ta in trädgårdsmöbler och sedan kom Sundsvallsborna och hade med sig en helhärlig precent. Det var en docka som föreställer mig som en syster till S har gjort.

Hel roligt.

Så kom min gamla svägerska med man och vi satt och pratade länge länge. Till slut kom brorsan också.

Det har varit två soliga dagar men iskallt på nätterna och alla blommor har frusit. I växthuset står alla mina pelargoner och det är nog dags att bära dom inomhus snart.

Igår lade gamle Anders in den sista veden i vedboden så nu kan jag vara lugn för det i alla fall.

Så mycket pengar som gått den här månaden bara för den här skiten gör mig alldeles förfärad. Veden, vedinkastningen och tvättmaskinen, läkarbesök och medicin. Det betyder att nöjespengar finna det ingen som helst möjlighet till. Det blir att ligga hemma och kura.

Visst visste jag att det skulle bli kärvt att leva på den här lilla pensionen men jag hade inte räknat med att jag skulle bli så här sjuk.

Det kan inte hjälpas att jag känner mig lite låg och det där "det kunde vara värre" har aldrig varit någon tröst för mig.

Dagens ord: I livets hinderlopp får man ta hindren som dom kommer.