En dag då det återigen är 30 grader kallt ägnar jag mig åt att bli av med julgranen.

Tänk att det är så mycket barr på en gran. Att den står intill bokhullan gör att barren hamnar bland böcker men vad gör det.

En hel hink med barr samlade jag ihop och mattor måste ut och snabeldraken fick komma fram.

För första gågen behöver jag inte skynda mig med bestyren (jag har äntligen fått tid) men då får man också tid att tänka.

Lite som mitt liv är gulgranens.

Växte upp på en solig äng full med blommor.

Stod som en pyntad vacker brud full med ljus till omgivningens glädje.

Drog till sig barn och djur som ville leka med alla spännande saker.

Ack så kort den lyckliga tiden var.

I brist på ljus och näring ocvh kanske för att vi kände oss instängda i en vrå började vi torka och barren rasa av.

Så står vi här nu med torra nakna granar och väntar på att få kastas ut i kylan för så är det ju för den förbrukade.

MEN när jag nu har tid tänker jag till igen.

Jag kapar grenarna i små bitar och har bra elltänne till braskaminen och eldkorgen.

Vet att jag hört att man kan göra något av barren och konsulterat min farmors svarta bok.

Av granskott kan man göra te och granskottshonung och av barren kan man göra en dekokt att ha i badvattnet som ska vara mjukgörande och uppiggande för huden.

Sagt och gjort. Tömmer hetvatten över barren i hinken och låter det stå och dra.

Silar och tömmer lite i badvattnet.

Något händer. Vattnet ändra färg. Blir vackert blått och doftar härligt av gran.

Det sista av granen hamnar på majbrasan och kommer att brinna fint mot den vårblå himlen om några månader.

Så granen har under sitt korta liv gett både ljus och värme.

Så hoppas jag att jag också varit.

Gett ljus och värme.

Varit till nytta för någon och kanske kanske har jag gett någons ofärgade och trista liv en vacker blå ton och varit uppiggande för kropp och själ. Vad mer kan man begära när man nu är en gammal torr och stickig kärring.

Tiden gick så fort men jag minns att jag också hade en tid då jag var vacker som den ljuvaste brud.

Dagens ord: Underbart är kort men trist varar länge.   

 

mimio

16 januari 2011 13:34

Nämen, när VI träffades lärde jag ju känna en söt människa med vackert hår i flätor! Glitter i ögonen och ett härligt skratt. Ingen torr, stickig kärring hahaha Det är du ju inte Anita!
Liiite raspigare har man ju blivit på utsidan, men bara liiite och framförallt inte på insidan, folk får kolla lite mer noggrant nuförtiden bara hihi så känner de igen en =0)
Det lät spännande med granbarrsdekoktet till badet! kanske får prova det, min lilla gran i källaren har massor av skott och har nog nästan slagit rot =0) så får se om jag också gör mig ett blått bad vad det lider!
Kram på dig!

http://mimio.blogg.se

 

Liliann

16 januari 2011 15:27

För mig är du en av de vackraste människor jag känner Anita!
Kram

http://livetefantastiskt.bloggagratis.se

 

Titti

16 januari 2011 16:03

Det är nog bara man själv som tycker man är ful. I alla andras ögon duger man bra, för de har inte samma förutfattade förväntningar. Betänk dé du! ;)

God fortsättning på söndagen! :)

 

Lena

16 januari 2011 22:27

Tänk att av alla de där barren finns det alltid kvar en hel del ända till midsommar minst. De smyger sig in både här och där. Så är det nog med oss också. Inte går vi förbi utan att lämna spår efter oss, vi gamla stickiga. Ha det så gott!

http://lillahonshuset.bloggplatsen.se

 

zaq

17 januari 2011 08:47

Har du så rätt i så, men jag har ett knep för det: lämna plånboken hemma! ;-)
Men visst, det är så behändigt att kunna gå och handla det där lilla som man behövde, titta runt lite och umgås. Jag njuter och trodde inte jag skulle kunna trivas med att bo i stan. Egentligen trivs jag inte med boendet, varken hos @ (han har visserligen stora fönster, men i gengäld alltid persienenr som jag fullständigt hatar, neddragna, -jag som älskar att vakna av gryningsljuset!) och själv har jag så öppet jag kan men då sitter fönstren så högt, visst. lite ljus får jag in, men det enda jag blickar ut på är en tegelvägg :-(

http://zaq.blogg.se

 

Skatan

17 januari 2011 12:16

Nej du ... nog kan du stickas alltid och kanske också vara lite vass ... men nån "torrbuske" är du då rakt inte. Nya skott växer fram hela tiden nu när du fått lite näring, eller hur? Och vacker som en solnedgång ... en långsam nordisk solnedgång ... är du. Du har ju många år kvar att blomstra ännu eller "vissna" om du hellre väljer det uttrycket. Massor av kramar från en annan "gamgumma". Inte ger vi oss ännu, väl?

Kramar!

http://skatanstankar.wordpress.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Denna långa förbannade vinter som aldrig verkar ta slut. Så jag frusit och frusit och som jag längtat och saknat sol och värme. i söndags kväll åkte jag på bio och såg Möte i Rom med bl Lassgård. Jag gillar honom och han kan spela så många oli...

      Det blir bara värre och värre. Visst har jag haft 4 skrivare och visst har dom krånglat men nu går skam på torra land. Vi köpte en nya skrivare för att nu är det dags att ha vägföreningsmöte med allt det innebär. Det ska skrivas kallelse...

  Jag skrev ett långt blogginlägg om hur det är att vara pensionär och lite annat men datorn åt upp alltsammans och lika bra var det för det var bara gnäll. Snö snö snö. Kallt kallt kallt. Halt. Kinabrors hund Jack har brutit några klor i en f...

  Skärtorsdagen var det skapligt väder ändå men jag lät häxan Hanna åka i mitt ställe till Blåkulla.   Så började snön vräka ner.    Att åka till Lillsjön på pimpeltävling blev inte av för någon av oss. Jag började laga mat istället.  ...

  Det har snöat sedan i måndags och just imorse satt jag och tittade ut på snön och gräddade rullrån. Dom ska jag ha på påskafton till efterrätt med glass och nykokt hjortronsylt och kaffe förstås. Nog om det.   Igår var en märklig dag. Jag kl...