Att gräva en grav till hunden Micko visade sig vara en inte helt enkel sak.

Redan på fredag kväll började brorsan elda för att tina upp kälen och den förfärliga lördagen då jag låg som en stelfrusen vedpinne i soffan och hackade tänder vara han ute och eldade och grävde.

Som det nästan jämt är så slog lagen om tingens jävlighet till. Det var naturligtvis en stor sten precis där hålet skulle bli.

Då har man ju två möjligheter. Kämpa med stenen eller börja på nytt och flytta hålet en bit. Eftersom jag vet att broder O är precis lika dumtjurig som jag så förstod jag att valet skulle bli att flytta stenen.

Så är det ju också alltid när man ska flytta en sten. Den ser inte så stor ut men är stor neråt. Igår kom han ingen och hade med sig sin sambo och gav sig i kast med stenen. Jag kan inte säga att jag deltog så mycket men hämtade grejor och fixade kaffe och mat och stökade lite med dom andra två hundarna.

Efter många timmar gräva och spetta och härja hämtade han ett spel och så småningom fick man upp stenen. Då hade man jobbat med hålet i 2 hela dagar så nog fick den hunden en begravning som heter duga.

Nu lyser ett litet ljus på hans grav och jag hoppas att han får hoppa och skälla och springa i sin hundhimmel.

Jag har mest deppat hela helgen och känt mig ur slag. Var iväg på bokcirkel igår kväll och idag hoppas jag kunna komma ut en sväng för det är bara 12 grader kallt. Ut föresten. Det är dags att hämta in ved igen, en syssla som jag avskyr som pesten som ni vet.

 Idag då jag skulle vattna blommorna fick jag se att skatfröna som jag fått att "skatan " har börjat gro åtminstone ett har kommit upp och jag ser med spänning fram emot hur den märkliga växten ska bli.

Dagens ord: Mitt i den värsta vintern kan ett liten modig planta titta upp och lova oss att solen kommer snart tillbaka