Medan fullmånen tittar in genom köksfönstret och får sjön att glittra som av silver gräddar jag scones och värmer mjölkchoklad.

Va sa du, klockan halv 3 på natten!

Ja, vadå. Jag får äntligen göra precis som jag vill. Blir jag sugen på mat och inte kan sova så är det bara att kliva upp och fixa det. JAG kan ju sova imorogn bitti om jag vill.

men det var inte det vi skulle prata om så här i natten utan något helt annat.

Min feghet och fjaskighet.

Den är så otroligt ologisk. Jag är inte rädd för mörker. spöken eller vilda djur.

Jag är inte rädd för att flyga eller åka båt eller för att gå vilse i skogen.

Nej, mina rädslor är så fåniga och oförklarliga för andra.

Jag är rädd för lastbilar och för att köra motorsåg och röjsåg.

Jag skulle aldrig våga åka motorcykel och inte ens moped.

Aldrig i livet skulle jag köra traktor. Det enda som brummar som jag kan med är gräsklipparen. Snabeldraken gillar jag inte heller som ni hört förut.

Bil MÅSTE jag ju köra vare sig jag vill eller inte eftersom jag bor där det inte finns några förbindelser.

Idag har jag både kört en främmande bil och dessutom haft en släpvagn hängande bakpå. Stora hemska fasan!

Eftersom en del av er bor i stan kanske jag måste förklara vad "sticka vägen" är för något.

För att inte plogbilen inte ska köra i diket i mörker och snöyra ska vägarna kantas med pinnar och har man en vägförening så får man göra det själva. Dom ska stickas ner i marken innan der fryser på.

Så jag och en av sportstugeägaran fixade det. Jag körde hans bil med släpvagnen och han spettade ner pinnarna efter vägkanten.

Det tog hela dagen men

jag vill härmed meddela att jag gjorde det utan att förstöra varken släpvagnen eller bilen.

Förstår att ni tycker att "vadå " skulle det vara något men för mig så var det att övervinna en rädsla.

Jag har inte fått hjärtsnörp utan har överlevt den här fasan också.

Det har varit en solig vacker dag med endast aningen av minusgrader och det var skönt att vara ute. Ljuset är så otroligt  vackert den här tiden och jag är så glad att jag äntligen får se naturen ändras medan det är ljust.

Hos en av grannarna står en fin pump

Längst bort i byn ligger det här huset som i en saga.

Solen har krupit in i huset från baksidan och silar ut genom köksfönstret. Ser helt magiskt ut.

Den här tiden bor jag bra till. Igår åkte jag ner till Hammarstrand för att gå till tandläkaren. Där låg dimman tjock och det var rått och kyligt medan solen sken från klarblå himmel här hemma hos mig.

Det var trevligt i Hammarstrand i alla fall för jag åt lunch hos DansBritt och sedan på kvällen gick vi och såg filmen "Niceville" Den var både rörande och rolig och sorglig på samma gång. Tur att vi laddat upp med pappersnäsdukar om ni förstår hur jag menar.

Det finns vissa saker med att var pensionär som jag inte hade en aning om. Inte visste jag att jag skulle ha så mycket att göra att dagarna rusar iväg som skenande vildhästar.

Tänk ändå att få vara ute när det är ljust. Få andas frisk luft och röra på sig och ha tid till det.

Faktiskt är min almanacka fulltecknad så gott som varje dag och nästan enbart med roliga saker. Kanske är det så att man inte behöver skynda sig och att allt går långsammare bara för det.

Oskar och jag tar våra vandringar varje dag och upptäcker nya saker varje dag. Så länge inte snöhelvetet faller så är det så grönt och vackert i skogarna och mossor och ris har de mest vackra färger, olika grönt och gult och guldockra. En fröjd att titta på.

Skit samma. Nu dricker jag en kopp choklad till och så tar jag på mig kläderna och går ut i månskenet och lyssnar till tystnaden endast avbrutet av ugglornas hoande och ett och annat prasslande i skogen.

Månen och jag är bästa vänner och håller den mig vaken någon natt så tar jag det med glatt humör.

Nattens ord: Månen är inte alltid full. (inte jag heller föresten)