Har ni tänkt på att det är en jäkla skillnad på romantiken och sagornas skogsrike och verklighetens hårda liv.

Som tex ta Fisksjövägen. Visst kan det te sig som en saga att åka genom snöklädda portar i kung Bores rike om det nu inte vore för att dom är i vägen för bilarna.

Vet att plogbilsföraren kommer att svära ve och förbannelse och inte en enda karl som kan ta ner träden finns det i närheten. Ja vad gör man då. Jo man stannar bilen och hänger sig på träden så snön rasar av, det mesta innanför kragen på jackan naturligtvis. Förhoppningsvis reser dom sig upp efter ett tag.

Det är verkligheten inte den vackra vintersagan. När man själv befinner sig mitt i sagan så kan man lätt få rollen som den elaka häxan.  så det så.

Visst kan det vara vackert med den blå himlen och solen som för första gång på länge skiner upp nejden.

Motvilligt får jag väl erkänna det fast det känner på att säga ett enda gott ord om vintern.

Vet att några av er undrar varför jag bor kvar och kämpar mitt ensamma liv mot naturens makter. Vi har alla ett val men somrarna är rent underbara och jag har inte råd att bo på två ställen. Hade jag det skulle jag med glädje bo vinterhalvåret på någon mysig liten gård i Italien.

Min rygg kändes rätt bra idag så jag bestämde mig för att åka och jobba ett tag.

Då eldar man i spisen. Kokar sig lite kaffe. Matar katten och fåglarna utanför. Sopar bilen som naturligtvis som vanligt har en vit vintermössa på sig.

Man sätter på motorvärmaren en stund och tar på sig en massa kläder.

Jag jobbade några timmar och sedan åkte jag hem i sakta mak. Stannade och ruskade av träden efter vägen, mötte en bil och vi stannade och pratade en stund. Ja, förstå mig rätt. Nog för att jag är lite underlig men pratar med bilar gör jag i allmänhet inte snarare med föraren.

Kommer hem. Hämtar posten och pratar med grannen. Bär in matkassar och tänder i braskaminen. Så kommer gamle A och vi kokar kaffe och sitter och ser på dr Qvinn och han är snäll och  hämtar ved till mig.

Jag ligger en stund på spikmatta för det är skönt för min rygg.

Jag måste visa er min finaste julklapp. Det är brorsdotter J som målar sådana här vackra saker och det märkliga är att när man flyttar sig framför indiankvinnan så vrider hon sitt ansikte så hon alltid tittar på en med sina skarpa klara ögon. Å vad jag tycker om den här lampan. Det är någon särskild sorts målning, Inte porslin och inte gips utan något annat. Det målas i lager på lager och tar väldig tid men det blir också väldigt väldigt vackert och rent magiskt.

Jag har bespetsat mig på att jag ska väva en timme varje dag men idag blev det inte av. Kanske lika bra att vänta tills jag är bättre i ryggen. Hör ni va? Undanflykter Undanflykter. Jag som var så väldigt pigg på att göra de här plädarna. Det är typiskt mig. När det börjar bli lika och lika och lika då blir jag less. Sån är jag alltid. Otålig och vill ha nya saker att göra hela tiden.

DataFia och jag har också sagt att vi ska gå på badhuset i Kälarne och simma varje måndag och jag hoppas att vi får oss till det för man måste ju försöka röra på sig och simning är ju alltid bra och rätt roligt också.

Så har ytterligare en vinterdag gått till ända och jag ska inte bara gnälla. Jag behöver inte jobba mer än vad jag vill. Jag kan sitta och se på tv en hel timme på eftermiddagen om jag vill och till och med ta en tupplur om jag skulle ha lust till det. Inga större katastrofer har hänt idag. Bilen gick fram och tillbaka och inte en enda människa har skällt på mig. Jag har ätit, jag har haft sällskap en stund vid eftermiddagsmackan och nu väntar ett härligt skumbad på mig. Hoppas bara att jag kommer upp ur badkaret. Får väl ta med mig telefonen om det inte skulle funka.

Alltid finns det väl någon som kan komma hit och dra upp mig hoppas jag.

Dagens ord: Nu är inte tid att tänka på det du inte har. Tänk på vad du kan göra med det som finns