Alla inlägg under september 2012

Av Anita - 29 september 2012 14:18

Hen...????? Vad är det för jäkla fjask. Vilken tullskruv har hittat på något så dumt och varför i fridens namn då. Antingen är man väl hon eller han och vad ska det vara att skämmas för då?


Fast i ärlighetens namn kan man väl känna sig som en hen ibland, fullkomligt könlös.


Härom kvällen när jag traskade min vanliga runda råkade jag se hur jag var klädd. Rosa byxor och knallgul jacka och lila stövlar och okammat hår och med en häcksax över axeln. Speciellt kvinnlig känner man sig ju inte men även jag kan vara kvinnlig någon enstaka gång. Som danskvällar och någon gång annars.

 

En gång i tiden var jag kvinnlig fast jag inte tänkte speciellt mycket på det då heller men hen......fy så hemskt löjligt.


Ni hör att mitt humör inte är på topp idag.

Kanske det beror på att jag inte har sovit i natt. Eftersom jag stod nästan hela dagen och klöv ved och sedan kom PappersBeda med familj och åt middag hos mig. Hon och jag badade bastu och sedan blev det en sen kväll så jag borde ha sovit som en stock.


Nu är det ju en sådan natt som är före fullmånen så det var väl det.

Jag klev upp och diskade och gick ut en liten sväng för att sällskapa med månen och höra ugglan hoa från björken.

Somnade väl vid fyratiden efter att ha läst fortsättningen på min dagbok. Kanske var det det som kändes lite. Nått till slutet på min första kärlekshistoria och det väckte fortfarande lite sorg hos mig fast det är så länge sedan.


 

Läste också om Kolbjännsjön och kom på att jag faktiskt skrev mycket bättre och mera målande när jag var 16 år.

Tänkte ge er en bit av min berättelse om hur jag kände för det lilla magiska stället mitt i skogen.

Så här skrev jag:

O,vilken plats Det går inte att förstå om man aldrig varit dit. Det är som att komma in i en drömvärld.

 

Man tror inte att det är sant. så vackert är det.

Man går genom en doftande. grön hage, där blommorna lyser med egendomligt klara färger. Luften är fylld av doft från hägg. och hela naturen lever. Fåglarna kvittrar och humlorna surrar.

Så ser man sjön skymta genom björkarna. Vattnet är så spegelblankt att man nästan kan tro att man kan gå på det.

 

Platsen är underlig, trolsk. Jag önskar att du kunde komma dit. Man vågar nästan inte tala. man viskar. Tystnaden är så djup att man inte vill riva sönder den genom att säga något.

Ekot kastas tillbaka från vättarna berg från två håll. Minsta ljud blir förstorat. På kvällen dansar dimmorna över sjön och ger en magisk känsla.


Tänk att man har så starka känslor när man är ung och att känslan liksom blir svagare och svagare. Lite synd är det fast skönt också. Det tar på att känna så starkt för så mycket. Jag minns hur det var.


Idag hade jag som vanligt en plan som blev omkullkastad. Det var att klyva klar veden. Sedan skulle jag koka mig en kopp kaffe och äta något onyttigt för att fira.


Pytt skit i pannkakan. Inte blev det så inte. Hann bara med ett par kabbar så började regnet pissa ner så det var bara att gå in.


Nåja, jag har börjat med min hönstavla istället och pratat i telefon och nu då skrivit blogg.


Förmodar att det är min sista blombukett som jag plockat nu för man kan inte komma ifrån att nu är det bara en tidsfråga innan allt är borta. Fy sjutton vad jag gruvar mig.

 


Dagens ord: Gläds åt att det regnar. Det hade kunnat snöa istället och då hade man kunnat gnälla.

ANNONS
Av Anita - 27 september 2012 18:22

  

Efter minnenas kavalkad kanske det är dags att återvända till nuet . Det är lite svårt för oss alla tre. Både Ninne och AMV har ringt och vi har fortsatt minnas och pratat om hur det var.


Min sängkamrat den här veckan har varit min dagbok sedan 1964. Ingen liten söt dagbok utan kollegieblock som var skrivet minst två sidor varje dag.


Jag har småskrattat och jag har fällt någon liten tår när jag läst.

Min kärlek till platsen Kolbjännsjön och de fina beskrivningar av känslan där som jag någon dag ska delge er för det var så fint skrivet.

 

Min första kärlek Matte och den fina sommaren 1964. Första jobbet jag hade på "sjukkassan" var knappt nämnt alls då det var en bagatell för mig.

En kort notis om att jag skulle få ännu ett syskon. Verkade heller inte intressera nämvärt.

Det handlade om kyssar och smek och roliga äventyr.


Alla som det står om i boken. Var är dom nu? Hur blev deras liv? Letat lite på facebook men hittade ingen.

Skulle jag känna igen dom. Min första kärlek Har han lika blå ögon och finns hans guldtand kvar?


När jag nu läser om ser jag att jag redan då hade en misstro till karlar och killar. Visste att dom inte var att lita på redan då.

Visste som 16 åring att det var viktigt att klara sig själv och aldrig, aldrig vara beroende av någon man.


Nå nu släpper vi det som varit och går till den här veckans verklighet.

Det har varit fullt upp.

Måndagen började jag med städning av grannens papper som han sparat i flera år fyllt alla bord i huset med.

Mitt på dagen kom min jobbarkompis med lunch tll mig och vi pratade bort en stund.

Eftermiddagen kom gamle A och så kom AMV:s man in på en kopp kaffe.

Senare på kvällen kom Gamle A och hade med sig en gammal skolkamrat till mig och vi tog en promenad till Kinabrors hus och tillbaka. Det var roligt att träffa henne.


Tisdag ringde moster B och vi åkte till gravarna i Hammarstrand för att göra höstfint.

Så gick vi på cafe och lyxade till med köttbull och rödbestsalladmacka. En sådan trevlig förmiddag.

På kvällen kom broder O med sambo för att hämta sin båt. Dom har köpt en sommarstuga långt bortom Bräcke där han ska ha båten.


Onsdag var det jobbardag och mat på hotellet och lite prat med snälle Sven.

Var på macken och någon hade läst min blogg om barnkolonin och flera hade varit där och minnena poppade fram och vi stod en bra stund och berättade och pratade och mindes.

Tänk hur det blir ringar på vattnet.

Det var en regnig dag och eftermiddagen var jag rätt lat men det måste man ju får vara när man är pensionär.


Idag hade jag besök av en kvinna som vill att jag ska måla en jättebild med hönor på som ska vara i hennes hönshus. Kul kul även om jag inte målat höns förut men någon gång ska vara den första.

Annars blev det bättre väder på eftermiddagen och solen kom fram då och då.

 

Det var så fint så jag kunde sitta en stund i min hydda och spela på min trumma. Fåglarna tycker om det och kommer och sätter sig i närheten och kvittrar med. Märkligt man kunde tycka att dom skulle bli rädda istället.


Nu har jag gått en liten promenad väst i gårdarna och tittat till och sedan ner till kinabrors hus och strandstigen hemåt. Jag tog stigen upp till Sundsvallsborna och hem igen. En promenad som jag går varje dag nu.

Jag vill inte gå badstrandrundan för då saknar jag min vandrarkamrat katten Oskar och blir bara så ledsen och saknar så mycket.

En liten bukett med blommor lyckades jag plocka ihop. Några rödklöver och lite rölleka. Alla blommor är bort nu.


Dagens ord: Försumma inte det lilla du förmår för det myckna du inte mäktar.

ANNONS
Av Anita - 25 september 2012 15:36

 

Igår hade jag besök av en gammal skolkamrat och hon skrev sedan på facebook: "Du bor i Paradiset" och visst gör jag det IBLAND!

Ibland bor jag i rena helvetet också. När stormen viner och vågorna går vita på sjön, träd och blommor blåser ner och vinterstormarna göra att jag inte ens tar mig ner till landsvägen.

När det alltid är kallare här än på andra ställen och mer snö och mer blåst. När lastbilarna kör på smala vägen och det är med risk för livhanken man vågar ut på vägen.


Nåja, det finns fina sommardagar och kvällar då myggen och bromsen inte biter. Det finns ljuvliga dagar då blommorna doftar och fjärilarna flyger runt.

Härliga dagar då man kan bada i vatten som är klart, rent och varmt.


Nu har man ju nästan glömt det för den här sommaren har ju inte bjudit på så många paradisiska dagar.

Jag hyser en hatkärlek till mitt Paradis. Det är bara så.


När vi tre vänner träffades så kom samtalet in på barnkoloni. Min vän Ninne hade ett kort på mig som jag inte hade en aning om. Ett kort som fick mina tankar om mig själv att liksom vända sig.


 

När jag gått ut ettan hade jag varit mycket sjuk. Alla barnsjukdomar som man kunde få hade drabbat mig och jag minns mig som blyg, blek, mager och med stripigt hår. Surmulen och lessen för det mesta. 

Då blev man "utvald" till att åka på barnkolonin Jämtebo i Lerkil i Halland nära Kungsbacka.


Sån hemlängtan som jag hade. Runt kolonin var det taggtrådstängsel och det var bara klippor överallt.

Det var meningen att vi skulle bli runda, feta och solbrända och komma hem friska och fina.

Vi åt jämt tyckte jag och jag hade dålig matlust. Dock minns jag att vi fick någon sorts fisk som var väldig god.


Jag minns mellanmålen med saft i plåtmuggar och vetebröd.

Jag minns att vi fick gå i gåsmarch ner till badstranden.

 

Det jag minns som värst var att vi fick gå ner i källaren och stå där nakna på led och bli tvättade med panelborste och grönsåpa och duschade med vattenslang. Det tyckte jag var väldigt förnedrande för jag var en blyg tjej.


Sedan var det där med ormarna. Jag har numera en oresonlig skräck för ormar och jag förstår att med dessa klippor så var det en ormrik trakt. Förmodligen blev vi varnade för ormar. Jag har inget minne av att jag såg någon eller att någon blev biten men jag kan ha förträngt det.


 

Så till hatkärleken.

Underbara små hålor med vatten på hällarna där små söta krabbor kröp omkring som man kunde leka med.

Skrikande sjöfåglar och saltlukt från havet.


Små hålor med gräs och trift som lyste knallrosa. Där satt man i solen och den var varm och härlig och det regnade aldrig. Det var fullt med gräshoppor som man kunde ta i. Då lät dom och hoppade omkring. Så kul.

 

Snäckor maneter och sjöstjärnor.


Vi lärde oss dansa vals av de unga tjejerna som var där och såg efter oss. De sjöng för oss så vi kunde hålla takten. Jag minns inga instrument utan vi dansade nog till sången "Kom i kostervals, slå din runda arm om min hals"


Paket hemifrån med serietidning och tablettaskar och brev.

En snäll kille som alltid puffade på mig när jag gungade.


Se på bilden Det är jag! En klänning jag minns som var gul och svartrandig. Jag var väl inte blek och mager och inte hade jag stripigt hår. Jag ler lite blygt och ser väl inte ut att lida. Mitt minne är helt fel. Konstigt hur det kan vara.


Jag lärde mig älska havet och klipporna precis som jag älskar mitt Fisksjön likväl som jag ibland hatar det.


Kan det vara så att man kan både älska och hata och att man kan älska flera saker lika mycket?


Dagen ord: Delad kärlek är dubbel kärlek.    

Av Anita - 22 september 2012 15:56

Med bilen fullastad med gamla dagböcker och fotoalbum drog AMV och jag iväg för att träffa vår gamla vän Ninne.


Tänk att inte ha haft tid att träffas på så många år men nu skulle det bli av.

Vilken fantastisk förmiddag vi har haft.


 

Det var en gång 3 unga flickor som var bästa vänner Ninne, Dolly och Ängeln.


Det var på 60-talet då allt var annorlunda mot nu.

Skulle man någonstans var det cykel eller spark som gällde men.....

man kunde också lifta och man behövde inte ens sätta upp tummen för alla från byn stannade och tog upp en om man kom på vägen. Så var det då.


Det var bio och i min dagbok finns biobiljetter kvar. Det var "Barnen från Frostmofjället" och ÅsaNisse och en film om en Sameflicka som hette Laila. Dom fastnade i ens minne för alltid.


För oss tre var det inte "bardo-rutigakjolar med massor av underkjolar och höbomstouperat hår som gällde.

Nej, det var svarta jens med gula sömmar och nervikta gummistövlar. Håret var långt och precis som nu utan krusiduller.


Istället för att fara på byn och titta på killar åkte vi till en timmerkoja i Kolbjännsjön. Att vi fick vara där och ligga på gamla lusiga halmmadrasser, elda i kamin och fotogenlampor. Att man inte var oroliga för oss. Det var ett enkelt liv att leva.  Långt uppe i skogen. Långt innan mobiltelefonernas tid. Flera km att gå djupt in i skogen.


Vi levde på Sibylla korv i burk och rotmos av pulver, merry dricka och Elsas goda vetebröd (Elsa var Dollys mamma)

Vi umgicks bara med killar. Det var Göte, Mats, Ove, Tommy ,Kolbjörn och Ingemar och några till under sommaren.


Vi skrattar nu åt alla tokiga klubbar vi bildade. Det var  Hemliga sjuan med inträdesprov för att få vara med och det var till och med nudistklubb. Tror inte att så många blev med där för myggen skulle nog ha tagit kål på oss.

Det var strider ute på sjön med båtarna och ingen hade flytväst. Änglarna måste ha varit med oss.


Man gick i mörker, man gick i snö, man frös och man skrattade och ingenting var för besvärligt. Det var mil man färdades ibland på cykel och spark.


Det var hemska stela pjäxor med raggsockar som blev fulla med isklumpar. Det var elastabyxor som var kallare än jag vet inte vad. men....... vi skrattade ändå.


Det var skridskoturer på isen på sjön och ibland läste vi hemska historier ur "mannen i svart" och gick ut i mörkret och skrämde upp oss själva.


Det var utklädning i vackra kläder som Dolly hade fått av en gammal släkting som jobbat på teater i Stockholm. Så roligt vi hade med de vackra sidenkläderna i deras gamla bakstuga.

 

Tänk vilken förmiddag. Trots att det var så många år sedan vi var gänget blev vi gänget igen och pratade och skrattade och mindes och blev nästan rörda för att vi upptäckte vänskapen igen och att den fortfarande fanns där varm som en värmande brasa.


En del av dagböckerna var det nästan lite pinsamt att läsa.


Vad blev det då av oss? Vilka drömmar hade vi? Jag skulle bli keramiker eller åtminstone konstnär eller möjligen cirkusartist. Jag blev bara en sketen kontorist men klart att jag målat mycket i mitt liv i alla fall.


Dolly skulle bli sjöman. Man kan skratta lite åt att hennes man åtminstone har skepparexamen och kör färjan till Ammerön. Det är väl så nära sjöman hon blev.


Ninne skulle bli polis och det blev hon om än bara för en kort tid.


Här sitter vi nu nära varandra och allt är precis som förut. Tänk att dessa tre tanter sitter här och fnittar och minns och trivs så innerligt med varandra, precis som vi gjorde förut..


Dagens ord: Gammal vänskap rostar aldrig. Gammal vänskap är stark och genuin.

Av Anita - 19 september 2012 15:18

 

Jaså, ni tror mig inte men det är faktiskt sant.

Fladdermöss älskar att dyka ner mot mitt hår.

 

Fjärilar brukar sitta i mitt hår så fort dom kommer åt. Inte bara i mitt hår föresten på näsan och på benen och på armarna. Se själv.

 

Det jag inte gillar riktigt är när dom stora rejäla trollsländorna lyckas trassla in sig i håret. Besvärligt Besvärligt

 

Va sa ni nu då. Attraktiv var ordet. Föresten så är jag inte grå. Jag har blivit blondin på gamla dagar. Det låter ju liksom trevligare och ni vet ju att blondiner har mer kul. Det tog ganska lång tid innan jag vande mig av med att se en mörk kvinna i spegeln och studsade till när det liksom var en annan men nu så är det rätt ok.


Jag lyser i mörkret om inte annat och det kan väl vara bra nu när den mörka hösten kommer med stormsteg.

Fast i sanningens namn så har jag inte märkt något större intresse hos männen men det kan kanske bero på att resten av kroppen inte lyser av ungdom och tjusighet kanske.


Ärligt talat så är jag både rynkig och går omkring i träningsoverall alla dagar. Praktiskt är ordet men kanske inte tjusigt. Varför ska jag vara det föresten? Jag jagar inte efter att nödvändigtvis hitta en man.

 


Ser på alla program där man gör om och gör om och blir snyggare och snyggare. Skit säger jag. Man måste få vara den man är och jag skulle aldrig gå omkring i knytblus och högklackade skor för att imponera på någon.


Annars har veckan hitintills varit rolig trots att det regnat varje dag och det innebär att de planer jag trots allt haft blivit något helt annat (som vanligt)


Måndag åkte jag till moster B för att hämta en hink och där blev jag hela dagen. Det var kaffe och det var mat och vi hade så trevligt. Hon visade mig innehållet i gamla huset och där är det som att gå in i en gammal skattkista om man gillar gamla grejor. Njutning på hög nivå. Där hade jag kunnat rota omkring i flera dagar.


Så igår var det skapligt väder och gamla A kom och kapade upp veden vi drog hem härom veckan. Jag stod vid klyven och jobbade och så klippte jag halva gräsmattan innan regnet kom. Så åt vi lite mat och sedan for jag och köpte ljung till gravarna.


Kände mig lite sällskapssjuk så jag åkte och hälsade på DansBritt och vi satt i hennes lilla mysiga krypin och drack kaffe och pratade. Tänk vilken tur att jag i alla fall har en bil och kan fara och hälsa på då tystnaden i Fisksjön blir för jobbig.


Idag har jag jobbat och ätit lunch med en gammal skolkamrat. Det var så roligt att träffa henne.


När jag kom hem höll man på att packa in grannen i huset. Det är skandal kan jag tycka. Han kan knappt gå ens med rullator och i hans hus är det skitigt och munkigt och trist.

 


Jag har redan varit in och försökt koppla hans telefon med lång sladd så han kan ha telefonen bredvid sängen så han kan ringa åtminstone. Han kommer inte att kunna ta sig ut, han har fått en flaska han ska pinka i. Han ville ju inte hem för han trivdes så bra  på sjukhemmet och han hade blivit mycket piggare och friskare. Det är inte klokt så man behandlar människor. Han klarade sig inte förut och än mindre nu.


Naturligtvis har han ljugit dom fulla om vad han gör och hur duktigt han är. Man kan dock tycka att dom skulle känna honom vid det här laget. Han har redan ringt mig två gånger och han har bara varit hemma 2 timmar. Det här kommer att bli en väldigt elände.


Dagens ord: Det är ofta som livet inte blir som man tänkt sig  

Av Anita - 17 september 2012 09:30

 

Nog är det väl konstigt hur vi människor är. Det är så lätt att fokusera på det man inte har och som man tycker alla andra har och så svårt att se vad man själv har som inte andra har.


 

Sedan urminnes tider så har vi varit samlare, åtminstone vi kvinnor och banne mig känner man det inte i blodet fortfarande.


När jag nu står här och tittar in i min frys och ser min rikedom kan jag inte känna mig annat än glad och stolt.

Ser på burkarna med blåbär, lingon och älgkött. Ser vinbär och äppelpajer och rabarber och en massa annat.


Ser burkarna på spiselhällen fulla med torkade kryddor av alla de slag.

Står i källaren och ser potatisen alla flaskor med saft och dricka, alla burkar med gele och inlagda gurkor.


OJ VAD JAG KÄNNER MIG RIK. Vet att jag i alla fall inte behöver svälta i vinter. Det är minsann inte alla vintrar som det har varit så.


Igår var min bästa vän AMV här hela dagen och det blev en rent fantastisk septemberdag. Sol sol sol och inte den vanliga isande vinden från väst. Vi plockade lingon och gick omkring barärmade i solgasset. Vi satt i hamocken och drack kaffe, vi lyxade till det med att åka till Hammarstrand och äta och jag blev dessutom bjuden. Så tog vi en promenad på min nya stig och tittade på Kinabrors hus. Det var med andra ord en ovanligt trevlig dag.


Visserligen drog jag hem lite ved och stod och klöv en stund och som ni vet så är det det värsta jag vet men det måste göras.


Annars är mitt liv inte så väldigt fullt av sånt som måste göras. Trots allt är det ju jag som bestämmer över mig själv nu. Ingen arbetsgivare som försöker pressa ur en det mesta möjliga.

Ingen man som försöker att få en att dansa efter sin egen pipa.

Det är det som kallas FRIHET


Att vara ensam kvinna är väl det mest oekonomiska man kan vara eftersom den här världen är gjord för att man ska vara två och tjäna pengar båda.


Att var pensionär och ensam kvinna är det mest fattiga man kan bli. Nej att vara kvinna och ha små barn är väl kanske ännu sämre.


men....jag är rik i alla fall även om portmonän gapar tom som  en tandlös gädda.


Jag har ett fullt frysskåp.

Jag har källaren full med mat. Vissa har inte ens en jordkällare.

Jag har en gammal dator.

Jag har en urgammal mobiltelefon

Jag har en kamera.

Jag har ett badkar 

Jag har många goda vänner

Jag har en vedspis och jag har lite ved att elda med.


Just nu står kaffepannan och kokar och sprider sin goda doft.

Ovanför spisen hänger kryddor och äppelringar till tork.

Egentligen mina vänner är jag rikare än man kan tro även om jag inte har en massa dyra grejor.

Det enda jag saknar är min katt Oskar som lämnat ett stort tomt hål i mitt hjärta. Att ingen älskar en kan kännas tomt.

 

Jag ska inte klaga fast jag gör det ibland. Det är väl mänsligt det också. Vi är väl sådana vi människor. Vi ser att gräset är grönare på andra sidan. Finns kanske till och med dom som tycker att jag har det bättre än dom????


Just nu känner jag mig i alla fall väldigt rik och ekorren i mig har samlat ihop sitt vinterförråd och det känns bra i hela kroppen.


Dagens ord: Att gräset på andra sidan är grönare är kanske bara en synvilla.


  

Av Anita - 15 september 2012 14:31

 

Nu har det gått några dagar igen. Torsdag kom min jobbarkompis lite tidigare och vi åt middag och gick en promenad på min nya stig. Hunden Jansson rullade sig i gammal fisk och det var meningen att han skulle vara vår meditationshund nu när katten Oskar inte finns längre.


Dom andra tjejerna kom lite senare och hunden försökte sällskapa så gott han kunde men som sagt. Den hunden luktade inte mumma. Han brukar ju lukta fis men nu var det värre.


Nu när vi satt där vi tjejer så kom vi att prata om att det finns barn som är klokare än vuxna bla mitt brorsbarnbarn Lille Gullige Liam.


En av mina  vänner skulle försöka krypa in i indianhyddan  med honom men fastnade i öppningen. Efter många funderingar över detta så har hannu myntat en hel gullig och sant ordspråk.

Var inte lessen om du inte kan krypa in genom hålet. Du kan få ett bra liv ändå!


  Som ni vet så gillar jag inte blåst och storm och det är det nästan varje dag och så har det varit sista dagarna också.


Ibland kommer det till en saker som man kanske ska bära vidare till andra människor som också kan behöva höra det.

Lyssna till det här

Kalla,kalla vindar drar iväg och ibland måste man bara åka med som det torra löven om hösten.

För att nytt friskt ska kunna komma måste det gamla bort så låt det gamla flyga och låt ditt sinne vila precis som blommorna sover i mullen för att åter blomstra när tiden är inne.

Så...ha du tålamod och tillförsikt. Ibland sker saker som verkar illa men som kommer att förändra livet till det bättre.

Så...se på de virvlande löven och tänk på att för att nytt och frisk liv ska komma måste det vissna blåsa bort som löven om hösten.

Hata inte vinden. Den är moder jords städtant.


Så var det med de kloka orden.

Fredagen blev det inte mycket gjort. Jag är fortfarande förkyld och har ingen ork men jag gjorde några äppelpajer och sedan kom min jobbarkompis och vi tog en promenad.

Senare på kvällen kom DataFia med man och fikade en stund så än är det inte helt ensamt i Fisksjön.


 

Jag fick ett vykort igår som gjorde mig glad. Det var Kinabrors lilla kinaväninna som varit på cykelsemester till Tibet och vykortet var skickat i början av augusti men kom fram till slut. Kul. Det var så fint så det ska jag spara.


Idag har jag tagit på mig varma kläder och oljat färdig bryggan nere vid sjön. Det blir en sak om sänder. Jag har fraktat upp lite ved från sjön också. Den som drogs hem i måndags. Jag hatar ved. Nu ska den ju klyvas också. Det blir liksom ingen ände.


Fått reda på att grannen ska hem till veckan trots att han inte knappt kan gå med rullator utan sitter i rullstol.

Han vill inte själv hem och jag fattar inte hur det ska fungera.

  Måste ju bli dyrt att ha honom hemma för hemtjänsten måste ju fara här titt som tätt. Vilken konstig värld vi lever i. Han hade det ju så bra på sjukhemmet och trivdes ju så bra. Ren och fin och prydlig var han ju. Man kände knappt igen honom.


Näväl, idag har det varit lite struligt på sitt vis.

Först kom DataFia och åt lunch med mig och vi tog en promenad och då såg vi tre älgar. Jägarna delar kött idag så älgarna kunde ta det med ro.


Sedan kom en jägare som tappat sin hund och så kom broder O med älgkött till mig.


Så kom grannen som skulle sticka vägen med traktorn och mitt upp i alltihopa höll jag på att koka äppelmarmelad och lägga in gurka.



Nu är det köttpaketering som gäller och sedan ska jag steka mig en bit älg och oj vad det ska bli gott. Vi får se vem som kommer för att dela min middag idag. Känner på mig att någon dyker upp.


Dagens ord: Även om du är för stor för att krypa in i små hål kan du få ett bra liv.

Av Anita - 12 september 2012 18:03

 

Den visan har vi väl alla hört och när jag var liten undrade jag vad "villande mo" var för något. Nu förstår jag att det var en tallås där det är lätt att gå vilse. Den som skrev låten gick nog i skogen och stötte på två fnittrande bärplockande flickor Sussilull och Sussilo. Ganska gulligt kan jag tycka.


När man nu då går på lingonröda tuvor och plockar bär mår man ganska gott trots snorighet och att rösten är som en gammal korps kraxande. Hemma på gården viner vinden kall och visst. Jag hör vinden vina uppe i trädkronorna men den når inte ner till marken här i soliga gläntan. Det är så varmt att jag tar av mig jackan där jag nu ordningsam som jag plötsligt blivit har lagt kameran med blixtlåset på  fickan igendagret.


Man lär sig av sina misstag för jag behöver som sagt min kamera och är glad att den gick att fixa med värme och bistånd av mina goda krafter.


När man går så här och plockar bär går man med snoken i backen och drabbas av bärfrossa och bara plockar och plockar och till slut är man långt från både hink och jacka.


Då känner jag att någon tittar på mig. Först tror jag att det är lavskrikan som nyfiket sitter uppe i trädet eller möjligen dom små ekorrarna som finns i tallskogen men när jag vänder mig om så ser jag honom. Storälgen!

Fina jättehorn och där står han bredvid min jacka där kameran ligger. Stor och ser på mig, inte ilsket utan ganska vänligt. Oj vad han är stor.


Jag säger:" Hej du. Du skulle inte stå så här nära älgpasset. Tur för dig att dom inte jagar idag. " Då frustar han till vänder om och lommar iväg bortåt ån till. Som sagt.Kameran låg i jackan!!!!!


 

Sitter nu på verandan och tittar på mina fötter. Solen gassar och jag har fått tag i en bok som är helt underbar.

Som jag kanske berättat så har jag alltid velat åka till Skottland och jag förstår att det till stor del beror på den här gamla boken. "Drömmarnas slott" av Constance Heavens.


Handlar om ön Skye på en plats som heter Glenlochy. Dit skulle jag vilja åka. Ett magiskt och lite skrämmande ställe man ack så spännande.


Igår låg jag hela dagen. Jag var helt utslagen av förkylningen och orkade inte ett dugg. Hostade, snöt och drack varma drycker. Orkade inte ens äta men idag är jag lite bättre.


DataFia kom en sväng igår kväll och broder O stack in skallen fram och tillbaka också.


 

Eftersom jag känner mig lite bättre idag har jag som sagt gått en sväng i lingonskogen och dessutom har jag oljat farstutrappen och även bryggan nere vid sjön så lite har det blivit gjort.


En sommargranne har varit in en sväng och fikat. Han har gjort en fiffig uppfinning på traktorn som han kan ta hål i vägkanterna med när det är dags att sticka vägen. Fint. Då slipper jag åka omkring med pinnarna iår.


Hör att det ska bli frost inatt och de allra sista blommorna fryser väl nu då. Jag ska plocka in dom sista vallmona ikväll. Dom står sig inte länge inne men bättre att njuta av dom en dag än att dom ska dö ute.


Jag gillar vallmo. Dom är så vackra när solen lyser genom dom och så härligt röda. Ja mer har jag väl inte att säga idag. Jag ska gå ut en sväng nu medan solen skiner och njuta av dom sista solstrålarna innan den går ner.


Dagens ord: Man vet aldrig vad som dyker upp bakom ryggen om man inte har ögon i nacken. 

  

Presentation

DET SKA VARA LÄTT ATT LEVA...

Fråga mig

51 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
          1
2
3
4 5
6
7
8
9
10
11 12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2012 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ DET SKA VARA LÄTT ATT LEVA.... med Blogkeen
Följ DET SKA VARA LÄTT ATT LEVA.... med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se