Visst är det tur att det finns kylskåp och köksskåp att stoppa grejor i men det vete katten om inte jordkällare och skafferi var ett snäpp bättre ändå.

På den här bilden från ca 1950 sitter jag och pappa uppe på vår fina nytillverkade källare. Grannen R och L sitter också med och jag minns mina gula klänning och basker med nalle på fast det var så länge sedan. Lite rädd för höjden var jag också men pappa höll mig i ett säkert grepp.

Med skräckblandad förtjusning minns jag när jag skulle gå ner i källaren när jag var lite större och en stor råtta mötte mig i dörren när jag öppnade. Det var då när det inte var något lyse i källaren och man gick in lite skrämd. Lukten av jord som slog emot en och mörkret. Det var såna sysslor som små barn kunde göra. Hämta potatis och saft och sylt i källaren.

Numera är samma källare modern och med både lampor i taket och cementgolv, inte ruskig alls.

Alltid står jag här på hösten och tittar in och ser potatisen i sin kätte. Ser flaskorna med svartvinbärssaft och andra saftsorter. Jag ser sytlburkar och geleburkar. Jag känner mig rik när jag ser det.

Där står mina blomkrukor  med växter som inte tål att stå ute över vintern. Bara att ta ut dom i växthuset till våren och dom blommar och får ett nytt liv.

Där stod flaskan med svagdricka i kylan och nuförtiden står killarnas öl där och kan serveras källarsval. Källarsval. Vilket underbart ord.

Jag får för mig att gå runt på byn och titta på källare. Förr var dom byggda av sten och först lite senare blev dom gjorda av betong. Det är som med allt här på landet. Det är inte bara vi människor som börjar bli luggslitna och trötta och gamla, även källarna börjar se lite slitna ut.

En del har moder natur riktigt begravd i grönska och man förstår att ingen varit in där på länge. Jag funderar lite över av vad som kan finna där inne. Står någon gammal flaska saft kvar?

Här väst i byn finns en fin källare som är av modern sort, gjord 1915 och ser ut att användas och vara i fullt bruk.

Så kommer vi till de allra mest förfallna. Den här finns hos gamla Stockholmskarin och har inte används på många många år. Ändå vacker på sitt vis kan jag faktiskt tycka.

Vid ett ödehus står den här och gapar både utan dörr och med en svarthet som får en att undra om det bor någon grävling där inne eller vad som gömmer sig i mörkret.

Jordkällare får mig både lite att rysa och att bli glad. Det finns så mycket lockande där inne, sylt och saft men också en lite skrämmande känsla av mörker och jordlukt.

Då var dagens kavalkad över och jag återvänder till dagen som är idag. Det där med skafferier ska jag ta en annan dag men en sak är säker. Jag saknar skafferiet. Där fanns plats för precis allt, från mölkkrukor till kakburkar. Så många barndomsdagar jag tillbringat på en hylla i skafferiet, mumsande kakor och tittande ut genom det lilla fönstret som vette mot köket. Tyvärr blev det ombyggt till toalett och det är väl bra för innan var det den långa vandringen till utedasset som gällde men......jag saknar skafferiet.

Snöat har det gjort som vanligt och skridskoisen som jag ett kort ögonblick hoppades på nu när sjön frusit blev det inget av iår heller. Det var många år sedan det var sådan is nu och jag älskar att åka skridskor på sjön. Ett av de få saker jag gillar med vinter men som sagt, så sällan blir det så.

Dagens ord: Ibland är det gamla bättre än det nya fast inte alla begriper det.