Igår när min bästa barndomskompis och jag var ute på ett av våra äventyr kom jag på att det är så. Vi går aldrig på vägen som andra kärringar, vi drar oss till de mest otillgängliga marker som finns, alltid är det så men kanske ska jag börja från början.

Vi börjar på onsdag. En stormig hemsk dag men då kom värmepumpgubben efter att jag väntat mer än 2 veckor. Han hade nog inte kommit ännu om det inte vore för DansBritt. Hon är en kvinna med respekt och hon ringde och satt skraten i honom och det dröjde bara 2 dagar så var han här. Jag saknar en förmåga. Ingen bryr sig någonsin om vad jag säger, bara rycker på axlarna. Tur att man har någon som verkligen har den förmåga att få folk att göra det dom ska i närheten. Tack DansBritt.

Han kom och blev kvar hela dagen innan han fick till den men nu blåser den varmluft över hela min nedervåning.

Torsdag mojnade vinden och jag gjorde en inspektionsrunda. Borta vid KinaBrors nerfart låg 6 träd över vägen och många vindfällen fanns där bredvid.

Jag gick strandstigen hemåt men på min mark hade bara två träd ramlat. Det hade frusit is på sjön, tyvärr så låg det massor av fastfrusna isflak vid land så skridskois blir det inte. Ser ni nu så fint det är när det inte är snö. När solen lyser gnistrar det som kristaller i istapper och mossan lyser guldgul och grön. Fint tycker jag.

Så hem och baka en paj och vänta på att Solvone ska komma, tända ljus utanför och göra det mysigt inför meditationsgruppens ankomst. Solvane är vår gäst och ska sprida mer ljus över oss en sådan här kväll.

Vi hade ytterligare en nykomlig med oss. En ung tjej från tjeckoslavakien. Hon tittade sig storögt omkring i mitt hus som ni vet är fullt med grisar, änglar, trummor och indianer. Dessutom vimlar det av energier av alla de slag.

Hon tittar sig omkring och säger: Å det känns som att vara mitt i en fairytale (saga) och det kan jag väl köpa. Det känns väl väldigt bra när människor känner det så när dom kommer till mig.

Det är väl mentalt lite som rubriken det här också. Vi går inte heller den breda vägen utan utforskar alla småvägar och det gör att man kan träffa på de mest spännande saker.

Solvone låg över och på morgonen kom DataFia och åt frukost med oss och sedan kom AMV och vi bestämde att vi skulle åka till hennes gamla barndomshem och titta oss omkring på våra gamla lekplatser och ställen.

Allén, vilka gamla minnen. Tänkte kanske att den skulle kännas kortare och mer igenvuxen men den fanns där nästan likadan som förut. Det var en genväg över till resten av byn, man åkte båt eller gick över isen för att komma till järnvägsstationen och affären. Nu är båda borta sedan länge och vi inser att det är så många år sedan vi var här.

Visst har mycket hänt sedan vi vandrade omkring som unga fnittrande tjejer. Torvströlador och grindar och logar har rasat för tidens tand men ändå är inte allt borta.

.  

Här är isen blank och fin och det skulle nog gå att åka skridskor men vi fortsätter vår vandring ut till ön. Numera går det att ta sig över dit torrskodd. Tyvärr var batteriet slut i min kamera så det blev inga fler kort. Vi sa till varandra att här brukar vi träffa killar men nu kommer inte en människa hit. Hann inte mer än säga det så mötte vi en rödskäggig man med hund så vi var inte helt ensamma.

Nåväl sedan letade vi upp berget där vi lekte och där det troligen är den äldsta bosättningen i hela byn och om man lyssnar han man höra mumlet leva kvar där husen stått.

Så skulle vi gå uppför backarna till Ahrlings där vi pallade äpplen bakom granhäcken . Vi letade efter ett litet gammalt hus som låg inne i skogen men hittade det aldrig. Var väl rivet för länge sedan kanske.

Så upptäcker vi vår vana troget att vi varit borta i flera timmar. Det blir alltid så när vi drar iväg över myrar, berg och i skogar eller när vi är utomlands. Tiden försvinner. Kyrkogården och ljus på gravar och hem och dricka varmt kaffe.

AMV åkte hem till Bräcke och jag åkte till DataFia för att äta middag. Jag hjälpte henne att göra älgskav och det blev gott.

Så gick dagarna den här halva veckan. Inte en tråkig stund kan jag känna och så är det som det ska vara. Jag ska strax åka igen på nya äventyr och morgondagen är också fulltecknad med roliga saker men det tar vi sedan.

När man inte går på dom stora vägarna utan letar de små stigarna och djupa skogarna kan man stundtals hitta oväntade saker.

Dagens ord: Den som aldrig går vilse hittar aldrig något nytt.