Den här sagan handlar inte om askungen och den handlar inte om snövit nej den handlar om den lilla häxan i djupa skogen vid lilla sjön.

Det handlar om den lilla häxan som trodde sig vara älskad eller åtminstone omtyckt för huset var ofta fullt med människor som alltid var välkomna.

Den lilla häxan stod där i sina gamla paltor och lagade mat och kokade kaffe och diskade och diskade och hon älskade verkligen att ha gäster.

Varje dag stod hon och matade sina fåglar. Sina sista pengar lade hon på fågelfrö och fåglarna kom och satt i hennes hand och på hennes axlar. Visst trodde hon sig vara älskad av sina fåglar.

Så en dag förstod hon plötsligt att allt inte varit som hon trodde. Den dag då fågelfröet var slut och hon inte hade råd att köpa mer  då försvann fåglarna.

Häxan såg sig i spegeln och såg att hon blev äldre, fulare och fattigare för varje dag som gick. Huden började likna skinnet på en krokodil.

Visst förstod hon att ingen kunde älska henne. Dom som älskat var döda för länge sedan men hon hade ändå hoppats att hon var omtyckt. Vad mer kan man begära när man är en gammal häxa.

Hur ofta blev hon bortbjuden? Hur ofta bad någon henne följa med på något kul? Hörde att man träffade men hon satt hemma och ingen frågade.

Var hon för ful och dum? Var hon för otrevlig? Var hon för fattig?

Kom man bara för att hon bjöd på mat? Var det precis som med fåglarna?

Kom man inte för att hon fanns där. Var det bara för platsen. för huset, för det hon gjorde och inte för den hon var?

Att prinsen på den vita hästen skulle komma hade hon gett upp för länge sedan. De enda som kom var de lurviga männen från skogen och dom kom bara för att dom var hungriga och kaffesugna.

Guldskatten som man ska hitta i alla bra sagor. Var är den? Hon sitter där och vänder och vrider på sina sista kronor som hon hittat i botten på den röda kistan. Den som skulle vara full med nöjespengar. I botten skramlar några enstaka enkronor. Hon vänder och vrider på dom men dom förvandlas inte till guld.

Någonstans på vägen har hon tappat sina vingar och trollkvasten var för länge sedan utsliten. Även om hon älskat blev det inte som hon trodde. Hon hade fått lära sig att den som ger kärlek får kärlek tillbaka. Kanske var det bara som hon trodde. Ännu en lögn av många som hon trott på.

När hon inte orkar, vem bryr sig? Det är kanske då den stora ensamheten kommer krypande och blir hennes enda sällskap.

Den gamla slitna häxan sitter där i sin skog och känner mörkret börja krypa uppför benen som ett svart troll och om hennes enkronor inte förvandlats till guld så sitter hon väl där än och vänder på dom i evig tid.

Snipp snapp snut så var sagan slut.