För många år sedan (tiden går ju så fort) satt min mamma, moster B och jag upp en mattväv. Mamma började väva en julmatta men den blev aldrig klar.

Livet kom emellan och sedan döden.

Mamma började på mattan och jag ska avsluta den, livets väv.

Först var jag noggrann och hade kontroll. Jag gjorde ritning, bestämde hur breda ränderna skulle vara och i vilka färger.

Precis som när jag ritade och målade tänkte jag hur det skulle bli och för det mesta blev jag besviken.

Så småningom släppte jag lite på kontrollen och lät färgerna måla sig själva och lät det bli som det blev.

Nu när jag är inne på sista mattan i väven tar jag fram lådan med röda. rosa och mönstrade trasor.

Tänk så minnen flödar över. Här ligger trasor av mormors söndagsklänning med massor av blommor på. Här ligger mammas sommarkjol och pappas flanellskjorta, farmors förkläde och titta här.

Ett litet polkagrisrandigt nystan och visst är det min lilla klänning som jag hade på barnkolonin. Att det finns kvar.

Jag släpper kontrollen, blundar och tar ett nystan och låter väven bli precis som den vill.

Dunkar tre slag för varje rand. På vävstolen hänger skällkon Lundas gamla bjällra. Den hon hade om halsen när korna gick i skogen.

När jag slår extra hårt plingar den till.

Minnen flödar över mig som vågor mot en strand.

Korna som kom när farmor ropade "kossera kosser kom".

När jag som liten flicka följde med till ladugården och fick sitta i krubban vid kons huvud. Mjuka doftande hö. Kons tuggande.

Karbinlampan i taket som fräste.

Mamma som satt på gamla pallen.

Mjölken som strilade ner i plåthinken, mamma som sjöng medan hon mjölkade. Katterna som strök omkring och jamade i väntan på mjölk.

Ibland somnade jag nog där i höt.

Jag har alltid tyckt om kor och för mig är dom trygghet och värme. Till och med lukten av ko tycker jag om.

Så sitter jag här och minns medan jag väver den sista mattan i väven. Tänker att jag inte förstod hur mamma hade det riktigt förrän nu på sista tiden.

Nu sitter jag här och väver klart det hon påbörjat.

Väven av minnen. Ljusare och mörkare ränder, minnen av alla som inte längre finns. En tid som var, invävda i mattar att värma mina kalla golv.

Kanske jag har lärt mig en sak medan tiden har gått. Den vackraste mattan blev den som vävde sig själv. Den jag inte försökte kontrollera eller bestämma över.

Livets väv forstätter att väva sig själv ett tag till, omväxlande ljusa och mörka fält, färggranna och grå om vartannat. Just nu ett dunkelt mörkt fält som förhoppningsvis ljusnar framöver våren.

Dagens ord: Önskar att jag hade tillit till att livet ordnar sig och att jag inte behöver göra allt själv.