Det händer att man läser saker i veckotidningar som man faktiskt kan tro på och känna att det är riktigt rätt. Ibland hör man och ser saker som man bara undrar hur man kan ha hittat på.

Som att man bara behöver ha 30 minuters motion i veckan och då så svetten lackar. Nog tror jag att det är bättre att promenera varje dag istället.

Men nu till det som ska funka mot januari-depp. Tydligen är det fler än jag som lider av det. Det är alltid då som bilen ska besiktigas, repartioner göras som kostar pengar. Dessutom kommer året dyraste elräkning och så iår som lök på laxen så har jag tandvärk. Alla pengar är slut och det gäller att klara sig till nästa gång det droppar in några kronor. Dessutom så har den stora tystnaden lagt sig över Fisksjön. Vad göra då.

Ljuset. Det är ljuset som fattas i hjärnan. Ljuset som får en att må bättre. Det är säkert därför dom som har råd att fara utomlands mår bättre än jag.

 Nu är det inte många timmars ljus men igår kom några ljusglimtar ner mellan träden. Visserligen var det dimma men jag tog en promenad på skoterspåren.

Det har varit vatten på isen nu hela vintern men igår var det hårt och fint. Tystnaden var kompakt. Inte ett ljud hördes och det var bara räven och jag som trampade skoterspåret fram.

Det måste vara ett helvete att var räv den här vintern. Det finns inga sorkar och råttor och inte en enda hare har jag sett spår efter. Orrar och tjädrar har försvunnit nu när avverkningarna har dragit fram.

Nu när allt är tyst och tomt vågar han sig fram och naturligtvis ger jag honom lite mat. Städar ur kylskåpet och hittar några gamla köttbullar och lite för gammal korv. Han låter sig väl smaka.

Tänker på att det inte ska vara roligt att vara rovdjur. Svårt att få åt sig något att äta och alltid jagad av människan som inte vill ha någon konkurent om bytet. För det är därför man jagar räven. Männen vill döda djur och då har man dubbelmoralen att tycka att man räddar andra djur. Men så är det inte för man tar själv död på de djur räven äter. haren, orrar, tjäder.

Nåväl, jag hoppas att min lilla fina räv får leva. Jag ska då göra mitt bästa att dela min mat med honom så länge jag har någon kvar.

Till dagen då. Det kommer någon liten glimt ibland som gör att våndan lindras lite grann. Ett samtal igår från en vän. En inbjudan till paltbröd och fläsk från PappersBeda. Ett kuvert från brorsdottersdottern med några fina fåglar i. En eftermiddag hos DansBritt med massage av mina onda ben.

Jag vågade mig på att ta en sparktur mitt på dan bort väst i gårdarna för att titta till Kinabrors hus och broder B:s hus och kolla lite längre bort också.

Sparkföret var fint, det var mulet och grått och lite råkallt. Jag brukar akta mig för att åka spark på vardagarna eftersom timmerbilarna kommer åkande och det sprutar isbitar, grenar och sten omkring sig. Har man otur så får man hela skiten i huvudet.

Under över alla under kom det en timmerbil som saktade in och körde sakta och försiktigt förbi mig. Eftersom jag inte vågar titta upp så vet jag inte vem det var men det finns tydligen en och annan chaufför som har lite vett och förstår att andra också har rätt att vistas på vägen utan att utsätta sig för livsfara. Glad blev jag i alla fall. 

Tänder ljus i lampan jag fått av lille gullige Liam. Han har gjort den själv och jag fick den i julklapp av honom. Inget gläder som saker någon gjort själv. Tyvärr så har den fått ett brännmärke efter att värmeljuset har stått för nära kanten.

Så är det. Ibland bränner änglarna sina vingar när man vistas för nära elden.

Bränt barn skyr elden.

Är det kanske det som hänt mig. När jag vistats för nära elden har jag bränt mina vingar. Det är därför jag inte längre kan flyga utan bara fladdra lite grann med vingarna. Alla drömmar, allt jag skulle göra. allt blev bara ett flaxande och en och annan störtlandning.

Livet ska vara lätt att leva. Jo pytt skit i pannkakan så det blev med det.

Nåväl här gäller det att inte hänga läpp. Här gäller det att vara ute så mycket som möjligt och få in ljus i huvudet så kanske januarideppen går över.

Dagens ord: Utan ljus och frisk luft mår varken själen eller kroppen bra.

Den här sagan handlar inte om askungen och den handlar inte om snövit nej den handlar om den lilla häxan i djupa skogen vid lilla sjön.

Det handlar om den lilla häxan som trodde sig vara älskad eller åtminstone omtyckt för huset var ofta fullt med människor som alltid var välkomna.

Den lilla häxan stod där i sina gamla paltor och lagade mat och kokade kaffe och diskade och diskade och hon älskade verkligen att ha gäster.

Varje dag stod hon och matade sina fåglar. Sina sista pengar lade hon på fågelfrö och fåglarna kom och satt i hennes hand och på hennes axlar. Visst trodde hon sig vara älskad av sina fåglar.

Så en dag förstod hon plötsligt att allt inte varit som hon trodde. Den dag då fågelfröet var slut och hon inte hade råd att köpa mer  då försvann fåglarna.

Häxan såg sig i spegeln och såg att hon blev äldre, fulare och fattigare för varje dag som gick. Huden började likna skinnet på en krokodil.

Visst förstod hon att ingen kunde älska henne. Dom som älskat var döda för länge sedan men hon hade ändå hoppats att hon var omtyckt. Vad mer kan man begära när man är en gammal häxa.

Hur ofta blev hon bortbjuden? Hur ofta bad någon henne följa med på något kul? Hörde att man träffade men hon satt hemma och ingen frågade.

Var hon för ful och dum? Var hon för otrevlig? Var hon för fattig?

Kom man bara för att hon bjöd på mat? Var det precis som med fåglarna?

Kom man inte för att hon fanns där. Var det bara för platsen. för huset, för det hon gjorde och inte för den hon var?

Att prinsen på den vita hästen skulle komma hade hon gett upp för länge sedan. De enda som kom var de lurviga männen från skogen och dom kom bara för att dom var hungriga och kaffesugna.

Guldskatten som man ska hitta i alla bra sagor. Var är den? Hon sitter där och vänder och vrider på sina sista kronor som hon hittat i botten på den röda kistan. Den som skulle vara full med nöjespengar. I botten skramlar några enstaka enkronor. Hon vänder och vrider på dom men dom förvandlas inte till guld.

Någonstans på vägen har hon tappat sina vingar och trollkvasten var för länge sedan utsliten. Även om hon älskat blev det inte som hon trodde. Hon hade fått lära sig att den som ger kärlek får kärlek tillbaka. Kanske var det bara som hon trodde. Ännu en lögn av många som hon trott på.

När hon inte orkar, vem bryr sig? Det är kanske då den stora ensamheten kommer krypande och blir hennes enda sällskap.

Den gamla slitna häxan sitter där i sin skog och känner mörkret börja krypa uppför benen som ett svart troll och om hennes enkronor inte förvandlats till guld så sitter hon väl där än och vänder på dom i evig tid.

Snipp snapp snut så var sagan slut.

Ett av mina fel är att jag har väldigt väldigt svårt att be om hjälp. Jag känner det som om att andra människor har så mycket att stå i och är så stressade så att det är nästan oförskämt att pressa på dom ännu mera sysslor.

men......ibland så klarar man inte saker själv och mina vänner har sagt till mig att jag får skylla mig själv. Ingen hjälper någon utan att man ber om hjälp.

Så är det kanske men jag vet att en del av kvinnorna har en radar som gör att dom utan att man ber dom erbjuder sin hjälp. Jag har några sådana kvinnor omkring mig men inga män och jag hoppas att jag själv hjälper där jag ser det behövs.

Nyårsafton hos Kinabror gjorde jag därför min kupp. 20 personer närvarande. Jag ställer frågan. Är den någon som frivilligt vill köra iväg med bil och släpvagn och hämta ved till mig?

Egentligen vet jag vilka som skulle erbjuda sig. Sonen och kompisen M ställde upp ganska omedelbart om jag bara bjöd dom på plankstek efteråt och naturligtvis gjorde jag det.

Nu är det så att en vedängel erbjudit mig ved (kvinna som tänkt på mig utan att jag bett).

En morgon som idag med blankis på vägen efter en natt med tö så är det tur att M har fyrhjulsdrivet. Vi åkte till en gammal gammal by med gamla hus, efter en slingrig och backig väg. Vilket ställe. Fina timmer hus, utsikt över indalsälven och så vackert som helst.

Solen tittade fram till och med och det var bara någon grad kallt och lugnt och fint. En härlig dag och det gick rätt fort att lasta en släpvagn full eftersom vi var tre stycken.

Vilken lycka för mig att inte behöva spara på veden. Nu har det varit en mild vinter hittills men man vet aldrig när kylan slår till. Då är det fint att ha mycket ved så man kan hålla värmen. Nu känns det varmt och bra i hjärtat båda av vänligheten med att få ved och hjälp med att få hem den.

Igår åkte sonens fjälla hem och det var synd för hon hade gärna fått stanna lite till. Så gullig och enkel och lättsam som hon var. Jag gillade henne verkligen och alla andra tyckte också om henne.

Är dom inte gulliga så säg. Inget är som kärleken. Den sprider värme omkring sig.

Annars har sista dagarna gått med det vanliga. Folk kommer och går och killarna har kört upp många skoterspår i skogen så det finns många fina vägar att gå på.

Igår kväll tog jag en promenad bort till Kinabror. Först över steddesbacken och ner på kraftledningsgatan och fram till hans hus.

Så mysigt det ser ut när det lyser i fönstren istället för att det ska vara tomt och öde. Ett riktigt julkortshus har han fått och han snålar inte på ljuset utan låter det lysa både inne och ute.

Så går jag in och där sitter han i soffan och tittar på ishockey och ser ut att må väldigt så gott. Det sprakar i braskaminen och är varmt och gott. Jag älskar det här huset. På byrån  står en ask "Alladin" och jag nyper mig ett par praliner innan jag vandrar vidare.

Skoterleden bort till broder B och sedan vägen hem en liten bit innan jag går in i skogen igen.

Det mörknar fort och på Gubbflon har mina trolltuvor fått vita mössor och ligger där under och sover sin vintersömn. Det är fullt med älgspår och rådjursspår, en och annan hare och några ekorrar har hoppat omkring också. Annars är det tyst, bara något brummande från en snöskoter långt borta.

Tänk att det är januari och jag har inte frusit speciellt mycket. Hela jul och nyårshelgen har varit mild och man har kunnat vara ute hela tiden så gott som. Visserligen har snön fallit men vad är det för fara med det. Sonen har ju skottat och jag har ju sluppit det.

Jag har inte behövt elda heller för han har burit ved och eldat. Tänk så enkelt det kan vara om man har hjälp. Förstår er kvinnor som har män som gör alla era vedervärdiga utomhus-sysslor att ni inte förstår att det är jobbigt med vintern. Dessutom har jag inte behövt köra bil för det har han gjort. Så även om jag har stått i diskbaljan och framför spisen mer än vanligt så har det varit en ren semester för mig att ha honom hemma.

Imorgon åker han och Kinabror tillbaka till Skåne och på söndagen åker broder B med familj och SnickarMagnus med fru. Sedan är det tomt och jag vet att det känns väldigt konstigt efter ett par veckor med livat omkring mig.

Dagens ord: Att be om hjälp är ett bra sätt. Att hjälpa andra är en förutsättning för att få hjälp när man behöver hjälp själv.

Egentligen började förberedelserna en dag innan med att Kinabror och jag satt hemma i köket och förberedde maten. Att hacka upp 6 fläskfileer och en massa lök i bitar tar en bra stund bara det. Vi gjorde en jättegryta eller rättare sagt två stora grytor till middagen. 20 st hungriga människor kräver mycket mat.

Det är ett härligt väder. Bara några grader kallt och ibland tö. Det rasar av taket och backen ner till sjön har blivit lagomt hal så att lille gullige Liam kan åka bräda. Han är en hejare på det redan den lille rackaren. Balansen är fantastisk.

Som vanligt så kommer och går folk hela tiden. När den ena far så kommer den andra. Hoppas Mickes fjälla inte blir allt för förskräckt för jag har förstått att det inte är så här överallt.

Sofiepropp är här med sin katt Felicia och så på nyårsafton kommer DansBritt och ska ligga över också.

Nyårsafton började jag med att duka borta hos Kinabror och bära dit en del porslin. Visserligen har han själv det mesta redan men det finns ju lite udda grejor som champanjeglas tex.

Vilket fint hus och vilken bra plats. Här blir det feststället i fortsättningen.

Framåt kvällen vandrade DansBritt, Sofiepropp och jag på skoterleden bort till Kinabror. Det blir fort mörkt så fast klockan bara var 5 så var det pannlampa som gällde men det var riktigt skönt att vandra genom skogen för luften var ljum och ingen isade blåst pinade oss.

Vi förberedde maten.

Förrätt: Borgmästarröra

Sedan Fläskfilegryta med ris och sallad

Till efterrätt blev det kladdkaka och grädde som A och T hade gjort. Det fanns dessutom chips, kakor och choklad så inte behövde vi svälta den här kvällen.

Så började dom andra komma. Här sitter sonen med nya gulliga fjällan och kompisen Magnus. Snart ökade ljudnivån till höga höjder och vi hade det hur trevligt som helst.

Efter maten hann vi till och med spela ett roligt spel innan klockan blev alltför mycket. Lille Liam somnade på soffan och sov så gott där.

Nu när jag tittar i efterskott upptäcker jag att alla sitter och pillar med sina telefoner. Det är bara AMV och jag som inte har dom i full gång. Att det kunde bli så här att vi är så beroende av telefonerna (eller rättare sagt datatelefonerna för nu är dom ju en hel data egentligen)

När klockan slog tolv gick vi ut för att släppa iväg våra fina vita luftballonger eller rislampor eller vad det heter. Vi hörde visserligen raketer smälla i byarna runt omkring men här vid fina sjöns strand var det tyst och stilla och fint fint gled balongerna iväg ut över sjön och försvann upp i himlen.

På fartukvisten stod skumpan och väntade och för första gång på många år kunde man stå ute och njuta utan att frysa det minsta. Härligt. Vi har verkligen blivit välsignade med ett perfekt väder nu några dagar.

Sedan fortsatt kvällen eller rättare sagt natten och så småningom troppade människorna av en efter en.

Sofiepropp, Dansbritt och jag var kvar till sist. Nej föresten broder O låg ju över så han var också kvar. Vi vandrade hem i mörkret och jag tror att klockan var nästan 3 på natten.

Gårdagen var ju lite seg. Alla låg länge och vi gick bort till kinabror. Där stod han i tofflorna och diskade. Vi räknade ut att han skulle hand-diska 60 tallrikar, 40 glas och otaliga bestick och skålar av olika slag oj oj oj. Vi satt oss och drack lite kaffe och hjälpt till att torka disk och plocka lite grann.

Festen var slut. Huset var invigt och allt hade varit precis så lyckats som man kunde hoppas.

På eftermiddagen satt Sofiepropp och jag  framför tvn och såg "Ivanho" Inte för första gången minsann men det är liksom en tradition.

Jag gjorde potatisgratäng och tog fram en redan stekt älgstek ur frysen.

När vi skulle äta kom broder O och kinabror så vi blev 6 stycken vid bordet den middagen.

Så småningom så for broder O och Sofiepropp och vi satt bara och slöade framåt kvällen. Sonen, hans fjälla och jag och en liten stund var kinabror här också. Vi satt och mumsade på kex och ost och bara slappade.

Nu ligger då det nya året framför oss som ett vitt oskrivet blad, färdigt att fylla med färger och mönster.

Jag har som vanligt bara ett nyårslöfte. Det är att uppleva något nytt och lära mig något nytt. En liten önskan har jag att lära mig göra salvor och sånt med naturväxer. Kan se DansBritt och mig stå och röra i doftande grytor och få till fina och nyttiga saker. Vi ska försöka leta oss någon sådan kurs faktiskt.

Så har jag tänkt ha loppis och få bort lite gamla grejor men först måste jag göra iordning i min loppis och det är ju ett företag som jag gruvar mig lite för.

Så finns det sånt man känner att man måste göra som att måla om det vita på huset tex. Så är det ju vedhelvetet.

Det närmaste som ligger som en mara är att fixa bilen inför besikningen och ringa och beställa tid hos tandläkaren. Båda saker som kostar onödiga pengar och som känns som bortkastade pengar.

Dagens ord: Ge inga nyårslöften. Man blir bara besviken när man inte förmår hålla dom.