Alla inlägg under februari 2013

Av Anita - 27 februari 2013 09:05

I nattens mörker ligger jag och lyssnar. Vinden viner i fönster och får timret i huset att röra på sig och knaka. En nyvaken fluga surrar uppe i taket och flyger mot taket gång på gång.


Barnet i min själ saknar någon som tar hand om, saknar någon som hjälper, någon som ger goda råd. Mest av allt saknar mitt hjärta katten Oskar. Han och ingen annan hjälpte mig när svårmodet satt in. Han kände det så väl, han kröp upp hos mig och klappade mig med sina mjuka tassar. Inget som är en givet ska man få behålla.


Starka kvinnor får aldrig hjälp eller är det så att jag alltid gör fel val. Hantverkare som aldrig kommer fast dom lovat, bilmekaniker som inte fixar min bil trots att jag ligger på som en igel varje dag. Fel jobb så man tjänat för lite pengar. Fel kön. Det mesta känns som om det blev fel och det blir bara värre och värre.


Nu ligger jag här och allt är mer bedrövligt än någonsin, utan bil och utan pengar. Sitter här ensam i ett mörkt tomt hus och det är natt och vinden viner utanför .


men......det är bara att hä sig upp och fortsätta kämpa. Det är bara att räkna de lyckliga stunderna blott, vad ska man annars göra?


Söndagen var det sol och fint och DataFia och jag promenerade i solen.

 

Sedan fika hos henne och dottern låg i soffan med katten i famn och han kurrade och spann och jag saknade min katt Oskar när jag såg det.


Måndagen jobbade jag och när jag kom hem hade jag först besök av en gubbe från jaktvårdsområdet och senare på kvällen av min brorson och vi satt och såg tv och pratade.


Igår hade DansBritt och jag tänkt att vi skulle ta en promenad i skogen eller på sjön. Jag hade behov av att komma ut i skogen, tända en eld och att ladda energin och få lite kraft för gudarna ska veta att den runnit ur min kropp och själ som en droppande kran under hela vintern.

Så var det då storm och det blev ingenting av det.

Jag fick besöka fram på dagen av en kille för fiskvårdsföreningen och sedan kom Gamle A och vi fikade.


Sedan vävde jag klar min mattväv som säkert har suttit i vävstolen mer än 10 år.

 

Gudarna ska veta att jag dunkat ut min ilska, min frustration, min känsla av orättvisa så mattorna är nog stadiga och tjocka.


Mamma började med den här julmattan innan hon blev sjuk och dog och jag fortsatt att göra den klar även om raka rader inte är något för mig.

 

Mattan som vävde sig själv. Då blundar man och tar precis de nystan som dyker upp och bara väver in det huller om bladder.

 

Midsommarmattan, längtan till grönt, längtan till glitter i sjön och björklöven och nytt gräs på marken. Grönt, midsommaren färg.

 

Så gjorde jag ett försök att väva av kardat ull, en luddig matta som säkert är skön att kliva på när man kliver ur sängen. Vet inte om den är så hållbar men jag hade ju massor av ull liggande så man kan ju prova sig fram.

 

Så till slut deppighetens matta. Vintern Svart och vitt är för mig inte det moderna hemmet. Vet att många har svart och vitt och att det är väldigt inne nu men jag hatar det. Svart för mörkret, vitt för den eviga snön som bara hindrar en från att röra sig i skogen men sådant har mitt sinne varit på slutet så det får bli den sista mattan. Nu står vävstolen avklädd och naken uppe i hallen och jag har inte bestämt om jag ska plocka ner den eller om jag ska låta den stå.


Nåja, det är väl en bagatell och just nu har jag större och mer svårlösta problem. Problem är till för att övervinnas eller ses som en utmaning säger optimistkunsulterna. Ta dom i aslet. Kom och hjälp mig då. Det finns alldeles för många som vet precis hur det ska vara och har en stor käft att prata med men i verkligheten så blir det ingenting.


Dagens ord: Om man inte vet vad man ska göra så är det bara att vänta tills man vet.

ANNONS
Av Anita - 23 februari 2013 09:17

Nu är måttet snart rågat för mig.

Jag har överlevt asiaten, sorkfebern och harpesten. Jag har klarat vintrar med nästan 40 grader kallt med 9 grader inne när veden tagit slut.Jag har klarat av fruset vatten. sönderrasad skorsten  och massor av strömavbrott. Sett släkt och vänner dö och försvinna. Sett min lilla by avfolkas och dö bort . Jag har klarat åsknedslag och stormar. Jag har tyckt att livet ska vara lätt att leva men det känns som om jag aldrig kommer dit.


Jag har varit utan mat i slutet på månaden många gånger men jag har i alla fall inte gått upp i vikt tack vare det, men som sagt nu känns det som om det sista månadernas löjliga historia med ett skitfel på bilen så den inte går igenom besiktningen och alla turer runt det här. Det knäcker mig tammefan.


Det är så bedrövligt och löjligt och hemskt så jag orkar inte ens prata om det men en vacker dag så ska ni få "Den fantastiska historien om en bil", men som sagt nu orkar jag inte ens tänka på det. På något sätt så är det droppen.


Nu jäklar (förlåt ni som inte tål svordomar) men jag har banne mig rätt att svära.

Jag ska bara skälla lite till innan vi går över till något roligare.


En hel hög med räkningar ligger här och jag funderar över varför det är som det är. Det är bilskatt (skatt). Det är radiolicents (skatt) Det är skatt på bensinen och så är det skatt på elen och så på alla andra räkningar 25 % skatt.

Naturligtvis så har man dragit en massa skatt på inkomsterna också. Vi som har näst högsta skatten i landet kan fundera varför det är så. Varför har inte hela landet samma skatt. Vad är det för jävla samhälle vi bor i. Undrar hur mycket man egentligen får behålla av det man tjänar. Nej slut på det för idag. Förr i tiden red fogdarna omkring och tog pengar av fattigt folk och det är tammefan likadant numera bara mer solfistikerade metoder. Dom som är rika klarar sig undan skatt för dom vet hur man gör för att komma undan men en sån fattigskit som jag kommer inte undan någonting. Bara betala och betala.


 

Över till roliga saker. Jag gillar roliga saker. Fåniga buskisgrejor på tv, Åsa-nissefilmer, flygande grisar och grymtande troll, sjungande änglar och gökur.

Jag har altid önskat mig ett gökur men har aldrig fått tag i något. Tittat på loppisar och auktioner men inte lyckats hitta något. Skulle vara så kul med en klocka som sa kokokoko varje timme.


 

Fick reda på att broder B har skaffat en banjo. Det tycker jag är roligt för det är ett sånt där lagomt tokigt instrument och jag ser fram emot sommaren då alla kommer upp. Då kan vi spela. Många kan spela gitarr, en kan spela dragspel, broder O kan sjunga bra och broder B kan spela munspel och en massa annat och nu också banjo. Jag kan ju bara dunka på min indiantrumma. Lite rejält med öl så kommer dom säkert igång och det ser jag fram emot.


Nu kunde jag ana ett litet småleende i ena mungipan trots allt elände.


Annars har jag jobbat nästan hela veckan och jag har dansat Zumba, haft meditationsgrupp, varit på Hammarn en sväng och träffat DansBritt och DataFia.


Igår kväll var det årsmöte på byn och så var det filmvisning och lite mat och mycket skratt och väldigt trevligt. Rätt mycket folk. Som sagt, nere på byn är det inte många kvar kanske 100 personer men vi försöker så gott vi kan göra lite saker så vi inte snöar in alldeles.


Här hos mig i Fisksjön är vi ju bara två stycken kvar nu, en sorglig liten by utom på sommaren då det är många och mycket folk. Det enda som syns här den här tiden är hemtjänsten till grannen som kommer flera gånger om dan, lastbilarna och skogsmaskinerna och posten (än så länge). 


Igår kom den första tön för iår och det känns som om det till och med är en aning av vår i dofterna. När det är kallt är det doftlöst så nu är det annorlunda och lite hoppfullt.


Julgranen lever fortfarande men jag tänker kanske plocka av julljusen på henne.


Dagens ord: Igår hade jag inte tänkt göra något alls men jag hann inte.

ANNONS
Av Anita - 20 februari 2013 14:47

 

Så heter Karin Brunk Holmqvist senaste bok. Den kvinnan kommer från Österlen och berättar de mest roliga och lustfyllda historier om människoöden runt omkring. Den här boken handlar om ett koloniområde i Simrishamn och jag älskar den. Kul Kul.


Eftersom jag alltid har tre böcker på gång samtidigt. en på toa, en i badrummet och en i sovrummet så läser jag också en serie som handlar om Norge o Danmark. Den heter Hanna och är en släktsaga sedan långt tillbaka. Författaren heter Laila Brenden. Lättläs och jag gillar böcker om tid som varit.


Ännu längre tillbaka läser jag bokcirkelns bok Helenas hämd av Maria Gustavsdotter som handlar om 1100-talet precis då prästerna kom hit till norden och ställde till ett fasligt elände. Det var då makten togs från kvinnorna som innan dess hade en mycket högre ställning i samhället. Ni vet "kvinnan tige i församligen" och häxor och allt skit dom hittade på. Bra bok och tänkvärd.


Nej nu ska vi gå till något annat. Egentligen skulle jag berätta om den gräsliga historien om min bil men jag orkar inte det idag utan försöker berätta om det roliga som hänt sista dagarna.


Helgen var det härligt väder. Lördagen var jag till DataFia och åt tårta för hon fyllde år och vi gick ut och gick. Det till om med smälte lite på vägen nere i byn. Vi träffade ett par av mina gamla klasskamrater och det var många ute och gick eller åkte spark. Första fina dagen.


Söndagen kom AMV med gubbe och barnbarn och stannade en stund och så kom DataFia och vi gick ut på skoterspåret på sjön.

Så kom hennes gubbe, snickarmagnus och min brorson och fikade en stund.


Jag har jobbat alla dagar och det är roligt att rota i gamla arkiv och hitta saker från förr som faktiskt får mina minnen att vakna och återigen tänka "Det var bättre förr.


 

Blev lite inspirerad att rota i mina egna gamla album igen och hittade min älskade faster kikande fram bakom en buske. Jag pratade med henne på telefon igår och vi pratade länge. Hon är 85 år men hänger med på facebook och blogg så det är så roligt.

 

När man ändå är i farten med minnen så minns jag det här. Vinden som lekte i kjolen och solen som var varm. Tänk att man minns precis hur det luktade och känslan av frihet och glädje. Det var så länge sedan. Såg "dirty dancing" härom kvällen och kände igen mycket av kläderna. Ser ni min bardotrutiga kjol. Minns ni. Jag tyckte att jag var riktigt fin i den. Tänk så långa och smala ben man hade. Hur blev dom korta och tjocka kan man undra. 


Jag har som vanligt varit in till grannen och han hade fått brev om premiepension som han inte tagit ut så jag får väl ta och undersöka det åt honom. Det är något varje dag.


Vad mer. Jo paltbröd och fläsk på hotellet och trevligt sällskap av ett par karlar.


När jag kom hem hade jag ett stort kuvert i postlådan och i det gömde sig raggsockar från en av mina bloggkompisar. Så otroligt gulligt och precis vad jag behövde. Tack snälla, du vet vem jag menar.


Nå idag blev det ett ganska tråkigt inlägg men man kan inte alltid vara intressant och kul. Det är då ett som är säkert men jag vill alltid skriva.


Ikväll är det meditationsgruppens tjejer som kommer hit och det är alltid lika roligt att träffa dom. Vi får se vad vi hittar på för mysko ikväll, nåt blir det väl alltid.


Dagens ord har jag lånat ur boken jag läser:

Mitt problem  är vad jag ska göra åt allting jag inte kan göra något åt. 

Av Anita - 17 februari 2013 15:45

Såg på tvn en kväll om en tjej som berättade om sina kvinnliga förebilder. Då började jag tänka till. Vilka har varit mina förebilder? Vilka vill jag efterlikna? Vilka är dina kvinnliga förebilder.? Vem vill du efterlikna och ta efter och vem beundrar du?

 

Jag ville bli som farmor när jag var liten. Jag ville vara lika fin och prydlig och lukta lika gott. Jag ville steka lika härliga pannkakor och odla lika fina blommor.

Mild och klok och alltid lika vänlig, sån ville jag bli.


Sedan började då skolan och naturligtvis blev min småskolärainna min förebild. Maria Berggård, rätt gammal redan då men med ett mordernt sinne och en modernt sätt att lära ut. Då blev jag fast i böckernas underbara värld. En helt nu värld öppnade hon för mig. Hon satt vid sin orgel och sjöng för oss varje morgon.

Hon lät oss rita och måla på jättestora blad som hon satt upp på väggen. Härliga plakatfärger. Det var annat än dom små små vattenfärgslådorna jag ägt innan.

 

Minns ännu idag hur stolt jag var för trädet jag fick måla som är i mitten av bilden bakom oss.

Jag som var vänsterhänt behövde inte lära om och trots mina besvärligheter med att dra handen i bläcket och ibland få det väldigt suddigt så skällde hon aldrig för det. Det VAR  verlkigen  en fantastisk lärare och en fantastisk kvinna.


 

Så blev man då tonåring och konstigt nog så har väl dom flesta tonårstjejer en period när man ska vara svart och dyster och se ut som ett lik med svarta ögon och hår och dödskallar och skit.


Visst, och allra häftigast var mamman i Familjen Adams. Sån ville jag vara. Mitt långa svarta hår kammades rakt och nu ar det ett bök att få självlockarna att försvinna. Svarta byxor och polotröja och se så sur ut som möjligt och med halsband med dödskallar på. Ja herre je. Tur att det var en kort period.


 

Sedan blev det en kvinna som jag fortfarande beundrar. Den snyggaste Sofia Loren. Temperamentsfull, sexig. och så otroligt vacker. Vilken fantastisk figur, vilka ögon och vilket sväng på höfterna. En verklig fullblodskvinna. Stark och modig och gjorde precis som hon själv ville. Inte nog med det hon var från Italien också och kunde säkert laga god mat dessutom. Ingen dålig förebild minsann.


Med tiden så ändras man och börjar mer och mer se till insidan.

 

Jennie Nyström. När hon inte kunde försörja sig på sina tavlor trots att hon var en helt otrolig konstnär började hon måla julkort och påskkort för att försörja sig och de sina.

 

Alla hennes helt underbara bilder. fulla av värme och fantasi. Fulla av de härligaste tomtar och sagofigurer som man aldrig kan se sig mätt på. Tänk att kunna måla och rita så fint och med sådan känsla fast man var tvungen att göra det för att tjäna till sitt levebröd.

Män blir kända och kan leva som konstnärer men få kvinnor lever på sin konst och får ta till såna här trix för att klara det. All heder till henne.


 Så till sist Astrid Lindgren.

Vilken härlig kvinna. Vilken fantasi och vilken humor. Framför allt hennes härliga sätt att se på livet och samtidigt vara tuff och våga säga ifrån till de galna männen i vårt samhälle och politikerna utan att darra på manchetten. Hon borde bli mer uppmärksammad än vad hon blev. Återigen för att hon var kvinna och skrev barnböcker men vems böcker och filmer uppskattas så mycket som hennes. Inte bara av barnen utan av alla. Vem har inte lett åt Allan Edvall som Emils pappa och luffaren och Ronja Rövardotter. Alla med en liten känsla av något underbart och roligt och att allt ordnar sig till slut. Sån skulle jag vilja vara. Sån skulle jag vilja skriva. Nog min största förebild kanske.


Så var det med mina förebilder. Vilka är dina?


Dagens ord: Är man inte som någon annan, får man väl vara nöjd med att vara den man är. 

Av Anita - 15 februari 2013 09:21

 

När jag gjort min stora fina trumma hade jag lite renskinn kvar och beslutade mig för att göra en liten en som man kunde ta med i skogen och som man kunde hänga i bältet.

Det visade sig att trumman blev för hårt spänd och för liten. Den lät mer som att slå på en kastrull, inte ett dugg fin klang i den.


men......härom dagen kom jag på att den skulle få bli en ljuslykta istället och se så fin den blev med ljuset lysande genom skinnet. Vad lärde jag mig av det. Jo, att om man har ett öppet sinne och lite fantasi så kan ett misstag förvandlas till en framgång. De ni, var väl det postivaste ni hört mig säga på länge.


Nåja, då landar man i verklighetens februari.

Igår var det "Alla Hjärtans Dag" och jag hade väl inga som helst förhoppningar på det.


Började dagen med att åka och ta prover för inte nog med att bilen ska besiktas utan jag ska också på besikning nästa vecka hos läkaren. Det är bara att hoppas att det inte blir ombesiktning som det blev med bilen.


 

Jag har lovat att vara hundvakt till Grisnäsan Bob ett par dagar. Nu när katten Oskar inte finns är det inte något större bekymmer för han är rätt snäll. Det enda är att han skäller så förbaskat på alla han ser. Varje gång hemtjänsten kommer till grannen så vräker han ur sig allt kan kan.


Han och jag gick en lång skogspromenad på skoterspåret men det hade snöat flera dagar i den så det blev ett väldigt snöpulsande så man blev alldeles matt. Dessutom var älgarna i närheten och hade trampat runt överallt och Bob blev så rädd. Han brukar kuta i förväg men nu gick han hårt tryckt mot mitt ben.


"Alla hjärtans dag" ja. Det kom ett jättefint kort till mig som jag blev glad för.

 

Frampå eftermiddagen kom Gamle A med lite fikabröd och en chokladkartong. Det har aldrig hänt att han haft med sig något när han kommit för att fika så det var verkligen en överaskning och helt oväntat.

Dessutom fick jag ett sms från gullige sonen och en massa meddelande på  facebook. Känns lite roligt för ibland kan jag tro att jag är helt bortglömd när jag sitter här i skogen och tjurar i snöhelvetet och kylan och utan allt som vanligt folk har.


Ett barn föddes i den här dagen och Snälle S har födelsedag. En viktig dag för en del. Måste vara fint att födas den här dagen.


Jag läste att jag hade några önskningar om hur det skulle bli när jag blev pensionär och ser ju att en del blev ju som jag tänkt ändå fast annat inte blev det.


 Blodtrycket har gått ner och utslagen i ansiktet av datagloendet har försvunnit men att jag skulle bli solbränd, frisk och stark vet jag inte. Blek som en albyl är väl mer nära sanningen och stark vet jag inte heller.


Att jag skulle bli fattig och knappt ha pengar till mat visste jag men det jag inte visste var att det skulle bli fullt så illa som det är. Ja ja, jag hade nog inget val. Hade jag fortsatt att jobba hade jag säkert varit riktigt sjuk vid det här laget och jag har en förmåga och har haft hela mitt liv. Jag gör ibland dåliga val, föresten nästan jämt.


Kanske är det så som med trumman som blev en lampa.

Om bara sinnet är öppet kan man ändra ett misslyckande till en framgång .


Så det får bli dages ord: Det händer att man kan vända ett misslyckande till en framgång så kasta inte in handuken för tidigt. Vänd på den. Torka dig på den och häng upp den i vinden och låt den torka.   

Av Anita - 13 februari 2013 14:55

   

Det är SURT att det snöar varje dag och jag skottar och skottar och ju mer det snöar desto svårare är det att lyfta snön och ju ondare får jag i ryggen och mitt onda knä.


Det är jäkligt SURT att jag inte har råd att köpa någon snöslunga eller leja någon att skotta. Dom som säger att pengar inte har någon betydelse har inte skottat snö för hand i 2 timmar varje dag i två veckor. Prova på det ni och kom och säg att pengar inte har någon betydelse.


Det är jäkligt SURT att bilen fortfarande inte är ok för besiktning. Det är bara en vecka kvar till ombesiktningen och meken har inte fixat det ännu. Det skulle väl vara mumma att få körförbud nu när jag verkligen behöver bilen varje dag när jag ska jobba.


Ok då kommer vi till SÖTT då.

Nu har jag inte bara 100 fåglar och en räv. Nu har jag två söta rådjur också. Dom har skrapat fram min jordgubbspyramid och äter av dom gamla jordgubbsplantorna. Även lite ärtblad som finns kvar på min koja har fått bli mat och lite vinbärsbuskar. Nu har jag lagt ut potatis och morötter till dom och ska väl skaffa dom lite äpplen också. Man måste vara rädd om djuren och dom har det inte lätt på vintern.


 

Igår var det fetisdag som ni alla vet. Varför heter det fe-tisdag egentligen? En fe är väl vad jag vet ett sagoväsen som är spött och näpet inte alls tjock och rultig som en fetisdagsbulle eller semla som ju också är ett konstigt namn.

Nåväl. Jag var nere på Håsjögården och hjälpte till igår.


Dom andra hade gjort en god fisksoppa och ett bröd till som var makalöst gott med massor av nötter och grejor i.

Till efterrätt semla med kaffe och det var en hemgjort saftig och mycket god semla.

Ca 20 personer dök upp för att äta och inte minst för att sällskapa. Det var riktigt trevlig att umgås med byborna.

Vi gör vad vi kan fast vi är en liten skitby. SÖTT


SURT var drömmen jag drömde inatt. Jag var nere på Ragunda mitt i vintern utan telefon och utan pengar och vad värre var. Jag hade bara på mig ett par högklackade blommiga skor. Jag mötte mina dansvänner men dom såg mig inte fast jag vinkade och ropade på dom. Tänk er vilken fasa. Naken nere på byn i kallaste vintern och med högklackeskor. Kan man tänka sig värre dröm Jag vaknade och kände mig lessen.


På den SÖTA sidan tror jag att min nya matta blir. Nu är snart varpen i vävstolen slut och nu väver jag den sista mattan. Den ska bli med gröna toner som gräs och nyutslagna löv och blågrön som vattnet i Italien med lite vitt som skum på vågorna. Den blir nog fin och det känns rätt kul att se den växa fram .


SURT är det med mitt onda knä som aldrig verkar bli bättre.


Dagens ord: Det vore bra med en karl som skottade snö. men.......Det sägs att den rätte dyker upp så småningom men min måste ha blivit överkörd av en lastbil eller nåt.


Av Anita - 10 februari 2013 10:27

Nu när det är söndag morgon sitter jag och tittar på mina fåglar utanför fönstret. Dom ger mig glädje varje dag, det kommer ständigt nya sorter nu när det trots allt börjar närma sig vår lite sakta, ljuset har i alla fall kommit tillbaka.


I förrgår var det kallt men solen sken.

En solstrimma letade sig in genom fönstret och helt plötsligt blev mitt mörka rum som förvandlat.

 

Den smög sig in sakta och försiktigt och som ni ser så lever min julgran ännu. Undrar hur länge jag kan ha den.


Gårdagen hade jag sett fram emot för då var det fiskepremiär på Kolbjörnsjön och det brukar vara så roligt. Se hur många fiskar folk har fått upp, mingla runt och prata med alla och äta kolbullar. Det är en bit att gå men det brukar ju vara bara skönt.


Vaknar till -20 grader kallt och dessutom mulet. Mungiporna ner vid knäna direkt men så ringde kompisen M och frågade om jag inte skulle följa med ner på Hammarn och fika.

Så fick det bli istället och kanske det var lika bra för jag har fortfarande rätt rejält ont i mitt högra knä.


Vi köpte semlor och åkte till PappersBeda och fikade och hem igen. Där fick vi för oss att vi skulle klä av julgranen dess prydnader och bara låta ljusen vara kvar så då fick jag hjälp att både klä på den av lille Liam och klä av den av kompisen M. Så bra. Varje år när jag klär av julgranen undrar jag vad som kommer att ha hänt nästa år den ska kläs igen.


Senare på eftermiddagen åkte jag ner till DataFia och vi satt och såg en långfilm och sedan åt jag tacos med henne och hennes gubbe.


Så blev då dagen annorlunda än vad som var tänkt men jättebra och rolig ändå. Det behövs inte så mycket för att roa mig i den här gråa tiden.


Återigen till dagen innan. Naturligtvis tog jag min vanliga promenad för då var det inte så hemskt kallt.

 

Ljuset i nunneln kom jag osökt att tänka på. Mitt i det vita och kalla så börjar man se ett litet ljus.

 

Så kommer man fram på ängarna och solen flödar och bländar och värmer faktiskt lite grann i kylan.

 

När man ser huset skymta fram i skogkanten känns det skönt att få värma en kaffepannan på vedspisen och värma frusna händer på¨en varm kopp kaffe. Välkommen att följa med in.


Nåja, idag är det söndag och det snöar utanför. Grannen har redan ringt och bett mig frakta ut soporna till vägen. Jag har tomt i vedlådan och som sagt. Det blir väl till att skotta lite grann också.

Det finns alltid att göra och jag har märkt att allt går så sakta nu för tiden speciellt med de tråkiga sakerna som jag egentligen inte vill göra men måste göra.


Visst är det väl konstigt att livet är så fullt med måsten och har så få "jag vill". Jag vill föresten ge er ett av farmor Anna recept på en glömd efterrätt som faktiskt är väldigt god.


Precenterar här med "rosa moln"

 

Så. Det var allt för idag. Hoppas ni alla får en bra söndag och kom ihåg att söndagarna är till för att vila fast jag vet att åtmintone kvinnorna har fullt upp med att tvätta kläder. städa och laga till en massa mat.


Dagens ord: Vilodagen har blivit "skynda göra innan vardagen" dagen för väldigt många. En underlig värld vi lever i.

Av Anita - 8 februari 2013 14:38

Inatt vaknade jag vid 2-tiden av något ljud. Trodde först det var lastbilen som åkte förbi som väckte mig och försökte somna om, men när jag låg och stirrade ut i mörkret kunde jag inte . Det är så tyst i huset nu när katten Oskar inte finns här med sitt spinnande. Så hörde jag det igen. Har ni hört räven skrika på våren? Det låter som ett barn i nöd.

Tänkte att han ropar väl på någon fjälla att göra barn med. Det börjar bli den här tiden nu men det slutade aldrig så till slut så drog jag på mig morgonrocken och klev upp och tittade genom fönstret.


Räven har inte varit här på en hel vecka nu men nu satt den vid fågelbordet och glodde och hittade ingen mat. Ja vad gör man för husfridens skull.


Hittade lite köttsoppa och hundkulor och blandade ihop i en skål och gick ut och gav honom. Förmanade honom att han inte ska tro att det skulle bli någon vana. Kallt var det och tusen och tusen stjärnor lyste på himlen. Där stod vi då, räven och jag och tittade på varanda och han slukade maten i skålen och log vänligt mot mig.


Jag tänkte på att snart så kommer dom modiga norrländska jägarna säkert att sätta ut fälla eller skjuta den stackars räven. Han som håller undan råttorna på min åker. Hoppas dom modiga männen tänker komma hit och jaga råttorna dom då istället. Heligt förbannad kommer jag att bli om dom dödar min räv.


 

-20 grader imorse och jag har varit iväg och jobbat. Det kommer att bli så nu ett tag och konstigt nog så är det riktigt roligt. Det har jag aldrig upplevt förut men jag får ju komma och gå som jag vill och det är kanske så det ska vara. Pengar behövs ju till elräkningen och till billagningen så det känns ju lite bra.


När jag kom hem så sken solen och den värmer lite nu så det var bara-12 grader och jag tog en promenad på sjön.- Skoterspåren är hårda och fina och gå på och jag som har besvär med ett knä kunde faktiskt gå ändå.

På Zumban igår kväll fick jag ha knät lindat och försöka ta det lugnt med benrörelserna.


Längst uppe i skogkanten skymtar mitt hus och grannens också föresten. Sundsvallsbornas brygga hade stegen nerfälld och jag såg framför mig själv en härlig sommarkväll när man glider ner i vattnet och simmar ut. I somras fanns det ju inga såna kvällar visserligen men det kommer väl nya tider.

 

Inne i min strandstuga var det fullt med iskristaller på rutan. Lukten av sommar fanns kvar, på sängen var det sandiga spår efter nakna barnfötter som trampat där och det väller upp så många minnen och tankar.


Barfotafötter i grönt gräs, lukten från gillelden och bastun. Taket på bastun som skulle ha blivit tjärat men regnet som hindrade. Vassen som skulle slås men kylan i vattnet hindrade. Smultron på strå, rökt abborre på spisbrödmacka, barnskratt och gitarrklink från sonens gitarr. Årtag på vattnet, doften av älggräs och rosor.


 

Tänk så annorlunda allt blir när solen skiner. Nu skiner den in på min boganvilla och snart börjar den blomma igen fast den blommat så gott som hela vintern. Den är 35 år gammal och jag fick den när jag hade fött min son. Blommor blir gamla hos mig.


Från det ena till det andra.  Julgranen lever ännu och har dmlånga gröna doftande skott. Det känns nästan som en tävling för att se hur länge jag kan ha den inne.


Blodapelsiner. Läset i en tidning att dom växer nästan bara på Cecilien och där är det varmt på dagen och kallt på natten och därför blir dom röda. Jag har alltid haft blodapelsiner som mina favoriter. Från början är dom rätt sura men den här tiden, precis nu, är dom som sötast och saftigast och godast. En blodapelsin har dubbelt så mycket c-vitamin som en vanlig apelsin så ät dom. Härlig Härligt.


Dagens ord: Människan är som viner. Med åren blir dom sura surare och de goda bättre. Tror att jag tillhör dom sura tyvärr.

Presentation

DET SKA VARA LÄTT ATT LEVA...

Fråga mig

50 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
        1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2013 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ DET SKA VARA LÄTT ATT LEVA.... med Blogkeen
Följ DET SKA VARA LÄTT ATT LEVA.... med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se