Alla inlägg under mars 2013

Av Anita - 30 mars 2013 08:30

 

Nu sitter jag här på påskaftons morgon och mitt knä värker men inte vilda hästar hade hindrat mig från att följa med dom andra på pimpeltävling igår.

Det var bara att fälla ut halkpiggen på kryckan och hänga med, visserligen sakta och försiktigt men i alla fall.


Vilket väder. Inte en vindpust, solen gassande och värmande. Rekord på pimpeltävlingen.

Den lilla pimpeltävling som är här i byn är olika alla andra och kanske mer som ett folknöje än en tävling på blodigt allvar.

 

Här kommer man på skoter, fyrhjulingt, spark eller vandrande. Man kan vinna på minsta fisken och största fisken och på biljetten även om man inte fått en enda fisk.

Framför allt så träffar man alltid gamla vänner och hemvändare.


 

Vissa tar det på fullt allvar. Lille Edvin han har en ny pimpel och fiskar så gott han kan.


Jag gick tidigt iland på udden där det serveras kolbullar och korv. Det är lite vingligt att gå i snön med knät men med kryckan och en långsam takt så går det. Träffade skolkamrater och dansvänner och bybor. Solen sken och det var en ren fröjd att vara ute.

 

Alla käkar kolbullar och så var det prisutdelning.

Lille Edvin vann första pris den minsta fisken som vägde bara 9 gram och knappast syntes. Från prisbordet valde han en ny pimpel fast det fanns fullt med påskägg med karameller i . Vad månne det bliva. Lika mycket storfiskare som pappa och farfar kanske.


 

Lille gullige Liam har också kommit och nu är vi alla samlade här för att njuta av en härlig påsk.


Så åkte vi då hem till mig och DansBritt, Sofiepropp och jag började förbereda middagen. Vi räknade ut att vi var 18 personer men det gick som en dans när jag hade så god hjälp.


Så dök dom andra upp. En del på skoter och en del med bil och så kom Broder O med fru och hundar. Så nu var det ungar, hundar men inget hembryggt äppelvin möjligen lite pilsner.


 

Kvällen innan kom ju Kinabror och han lyckades locka lille Edvin att prova på att åka skoter och det gick ju bra. Han gillade det skarp. Jag var borta hos kinabrors hus och alla dom här tre stog ute på isen och fiskade tills det mörknade.


Sent på kvällen tog jag sparken hem och det var en så stjärklar och fin kväll. Månen lyste och norrskenet flammade. Fisksjön visade sin bästa vintersida och det lyste i alla sportstugefönster. Riktigt trevligt såg det ut.


Nåja nu är en ny dag och broder B har redan varit hit en liten sväng och hämtat skotern. Dom lägger ut gäddsax och dom måste vittjas tidigt.


Jag sitter här nu med ont i mitt knä. Diskmaskinen går för fullt med disken sedan igår och solen skiner från en klarblå himmel. Räven har fått mat och det är dags att ta lite morgonkaffe innan nya äventyr väntar.


Kinabror ringde just och det blir nog fiske och korvgrillning borta hos honom så det är bara att linda knät, ta en smärtstillande och ge sig iväg till en ny solig, rolig dag.


Dagens ord: Ger man upp dör man. 

ANNONS
Av Anita - 28 mars 2013 10:41

 

Det är något med ljuset som har förändrats.

Det är något med fågelsången och pärlugglans kvällsrop i granskogen.

Det är något med den blå skymningen.

Det känns som det lever och gror och växer och bultar under allt det vita.


Tre nätter med klart månsken som håller mig vaken och tänder en oror som jag inte riktigt kan identifiera.


Påsken är en skön helg. Inte en massa traditioner man måste följa, bara vara ute och äta ungefär vad man vill


I förrgår kom Kinbrors son med familj och det var trevligt att träffa dom igen.


Som genom ett under så smälte solen fram strandkanten nere vid sjön och för första gången iår kunde man sätta foten på en barfläck. Man kunde riktigt känna moder jords varma tag om foten. Kung Bore dra åt skogen med dig.

 

Tack vare sparken kan jag röra mig ganska bra nu trots dåligt knä men det blir bättre och bättre dag för dag. Hörde ni vad jag sa? Det är nästan så det blev lite positivt. Aj aj aj.


 

Häxan har fått komma fram ur skrubben och står i hallen och blinkar med ögonen och tokskrattar åt alla som kommer in.


Igår kväll var DataFia och I-M iväg till en fullmånemeditation. Vi satt där med en hop andra kvinnor och tog oss en stund i lungn och ro.

Månen följde vår färd både dit och hem och kastade magiska vita ljus över oss.


Jag är så pass bra att jag nog kan gå på pimpeltävlingen imorgon trots allt.


Vädret är ju toppen.

Ätit frukost borta i Kinabrors hus och nu väntar vi på att Kinabror, broder B med familj ska komma. Framför allt väntar jag på att gulliga påskharen som jag längtat efter länge ska dyka upp.

 

 Med två småpojkar kan påsken inte bli annat än toppen. Barn och hundar och katter får mig att leva upp och bara så där bli barn själv även om jag nu inte kan göra så mycket med min halta kropp.

 

Påskharen har säkert gömt undan ägg lite varstans som vi kan leta efter. Det tror jag nog och ikväll ska vi gå ut och när påskkärringarna drar mot Blåkulla. Kanske jag till och med tar och följer med. Man vet aldrig.


 

Nu tar jag min trolltrumma och sätter mig en stund på altanen och trummar in påsken så att allt blir så magiskt som påsken ska vara.


Dagens ord: Unna dig allt gott som finns. Det dåliga kommer av sig själv. 

ANNONS
Av Anita - 25 mars 2013 09:57

 

När man tittar ut en morgon och det droppar från taket och man hör att talgoxarna börjat kvittra rent vilt så börjar man tänka att det nog börjar bli vår i alla fall.


Såg en buske nere på Kälarne förra veckan som var full med videkissar och på jobbet hade myrorna börjat komma in i köket. Det ...är vårtecken också.


I lördags satt Datafia och jag nere i hennes lilla gulliga hus och eldade i köksspisen och tillverkade små hönor och tuppar som hon ska ge till skolbarnen där hon är just nu. Inuti ska det vara en plastkopp med godis.

 

Tänk så roligt det är att pyssla och så sällan man gör det. Det är roligare än man tror och vi höll på ett bra tag med det.


Eftersom jag nu kan gå utan krycka och det finns bara fläckar på vägen så gick vi en promenade med hunden Bibi också och solen värmde på ryggen.


Igår var det härligt.

Vi plockade ris och satt på altanen och fikade och gjorde en ny kvast.  

Det är ju snart dags att flyga till blåkulla och då gäller det att se över alla grejor så allt är ok. Jag kommer inte att flyga iår på¨grund av knäskadan men DataFia ger sig iväg på torsdag.


Så skönt det är att sitta i solen. Vi tog sparken och for bort till Kinabrors hus och fixade lite där. Ute på sjön for snöskotrarna fram och tillbaka. Jag har ju en skoterled rakt över sjön och där var det trafikerat en sådan här fin dag. Det satt folk ute lite varstans och pimplade och njöt av vårvintern.


Frampå eftermiddagen vågade jag mig för första gången gå ner till strandstugan och bastun.

Det är ju så att det ena ger det andra och eftersom jag haltar som en halta lotta så har jag nu fått ont i ryggen då knät börjar bli bättre men jag förmodar att det är sånt man får ta.


Jag tog mig i alla fall ner till sjön, satt på blå pallen utanför bastun och tittade på himlen som var så blå, på molnen som faktiskt såg ut som sommarmoln.


Dagens ord: Vänd ansiktet mot solen, så faller skuggorna bakom dig.

Av Anita - 23 mars 2013 09:01

Dagarna glider iväg en efter en. Dåliga dagar och bra dagar. Sitter och läser om min förväntan för två år sedan inför mitt eviga sommarlov (pensionering) Nu har tiden glidit iväg så fort så fort och allt jag trodde jag skulle göra är fortfarande ogjort. Ekonomin blev sämre än vad jag trodde. Inte har jag haft råd att hälsa på någon inte. Det är bara att hålla nästippen ovan ytan ungefär.


Posten den här veckan har bjudit på divese överaskningar både goda och dåliga.

Det kom ett tjockt kuvert härom dagen. Min ungdomsvän Ninne hade skickat mig två roliga böcker och lite choklad som tröst för mitt trasiga knä.

 

Ett gott skratt och en bit choklad är bra medicin och framför allt omtanken från en vän. Så oväntat och gulligt. Jag blev riktigt rörd.


Så kom en inbjudan från kyrkan. Bjuden på tårta och diverse för att jag snart fyller 65 år. Int har jag tänkt gå dit. Jag som bestämt mig för att gå ur kyrkan nu när jag har plågats av deras avverkningar runt omkring och lastbilar som gjort det livsfarligt att ta sig härifrån.


Så kom deklarationsblanketten och naturligtvis skulle jag inte läst. Visserligen  kanske jag kan få till det lite mer men en restskatt på 3500 fast jag betalar så in i helvete mycket skatt är ju något man kan hålla sig för skratt inför.


Dag för dag blir mitt knä bättre och bättre. Jag kunde äntligen gå ut, ta sparken och med den som stöd ta mig rätt långt. Jag kan böja benet igen och börja träna.


För första gången iår gav DansBritt och jag oss ut på sjön nere vid Kinabrors stuga. Där är det bara några meter ner till sjön och vi hittade ett ställe med lä för det blåser en iskall vind och det är bara solen som skiner.  Med hjälp av kryckan tog jag mig ner dit. Där satt vi ett tag och åt apelsin och drack kaffe och kände solen lysa på våra vinterbleka ansikten och det kändes rätt så bra.


Det är kallt på nätterna fortfarande. Enda vårtecknet är ljuset.

Ljuset som får min fuxia att få blad fast det bara för ett par veckor sedan såg ut som om den var död. Bara en torr pinne. Vilket under egentligen.

 

Pelargonerna växer så det knakar, både dom små skotten jag satt och moderplantorna.

 

Annars har det varit gubbvecka den här veckan.

Det har varit fiskestämma. Bara gubbar.

På jobbet har det bara varit gubbar.

Vägbasen har varit här.

Nygrannen har varit här.

Jag har hjälpt vanliga grannen med hans räkningar och nu kan jag med hjälp av sparken ta mig dit till honom och han kan dra en lättnadens suck för det.


Vad skulle få mig att tro att tillvaron började lättna? Bilen trasig fortfarande men inga nya trasgrejor som förpestat min tillvaro.

Inte trodde man väl det.


Säg den fröjd som varar länge. Jag skriver ett jättelångt protokoll och när jag ska skriva ut det fungerar inte skrivaren. Det kommer meddelande att det är fel med färgkasetten. Den är nästan ny och har funkat förut och jag följer alla råd och anvisningar som finns för att fixa men inte. Inte har jag råd att köpa någon ny och nu behövs det ju verkligen i denna protokolltider.


Suck. Jag har dessutom på sista tiden fått två erbjudanden att följa medj på utlandsresor. Utlandsresor , pytt skit i pannkakan. Jag får väl vara glad om jag har råd att fara på ett par danser i sommar. Nog är det väl själva faaan.


Nåja jag kan gå igen och ta mig ut. Ljuset har återvänt, blommorna växer och jag har haft besök alla dagar den här veckan och snart kommer dom från Skåne och hälsar på och vi ska ha en trevlig påskhelg.


Dagens ord: Man får vara glad för det lilla och räkna dom lyckliga stunderna blott.  

Av Anita - 19 mars 2013 12:43

En liten ynka notis berättade att två jakthundar brutit sig in hos får och dödat två och skadat 8-9 stycken. Ägaren kunde inte ställas till ansvar!

Om det hade varit en varg som gjort det. Stora rubriken och ett herrans liv. Hat Hat.


En bil körde på 5 renar och dödade dom och smet därifrån. Människa människa.

Om en varg dödat 5 renar hade det blivit skyddsjakt omedelbart. Hat Hat.


Den där stackars varghonan som man flyttat med heikopter land och rike runt och inte lämnat henne ifred någonstans. Jagad och förföljd överallt. Hat Hat Hat.

 

Tur att man inte är född till varg i alla fall. Man ska ju med all makt i världen försöka vara positiv, är det inte så.


Nåväl det blir lite bättre för varje dag. Nu klarar jag mig ut på verandan med hjälp av en krycka och jag kan ta sparken till postlådan. Den är ju nästan som en rullator så nu kan jag börja träna lite grann och gå lite mer för varje dag.


Idag har jag mest pratat i telefon och det är ju ett sällskap det också. Jag har pratat med min gamla jobbarkompis, med kinabror och med lekkamraten. Det var länge sedan jag pratade med honom för han har varit i Iran en hel månad men jag har då och då fått någont fint litet meddelande på datorn.

 Det här var ju så gulligt.


"Om jag vore där kan jag inte lova att lösa alla dina problem, men jag kan lova dig att du inte skulle behöva möta dom ensam. "


Fick en fin bild av massor av rosor från en annan av mina vänner och sonen ringer mest varje dag för att höra hur jag mår. Det är tur att man har så många vänner som tänker på en när det känns jobbigt och slitsamt.


Apropå ingenting här kommer ett boktips. Johanne Hildebrandts Fördömda. Den är så vansinnigt spännande och magisk och hemsk så man kan inte låta bli att sträckläsa den fast den är ganska tjock.


Jag läser en del nu faktiskt och långar böcker från alla möjliga håll. Har jag ingen går jag i min gamla bokhylla och rotar efter gamla böcker. Är det mer än 30 år sedan man läst dom så är dom ju som nya igen. 


Nåja ikväll är det möte nere på Håsjögården så ikväll träffar jag väl lite folk i alla fall.

Här gäller det att vara positiv till varje pris.

Detta får bil dagens ord: VAR POSITIV

 

Av Anita - 16 mars 2013 09:08

  Jag är inte van att inte kunna röra mig och jag är inte van att inte kunna gå ut. Att linka omkring på blankisen utanför är något man inte gör med det här knät kan jag säga. Ändå ska jag försöka linka mig ut på altanen och sitta en stund men just nu är det -20 så det får nog bli lite varmare.


Jag börjar bli less på att ha julgardinerna i köket kvar men jag kan ju inte gå riktigt än mindre klättra så det är bara att låta bli.


 

Vad gör man då. Man ska leva i nuet men när nuet är skit så kan man titta och minnas bättre tider. Som här min pappa i skogen. Jag fick ofta följa med i skogen och nog minns jag doften av hans gamla skinnjacka, starka kokkaffet i koppen. Limpmacka med falukorv och jag ÄLSKADE  att få följa med till skogen. ÄLSKADE  att dricka vatten ur kall-källorna. Nu hittar jag nog inte igen dom men pappa hittade dom alla.


Så går vi vidare till 80-talet och jag förstår inte riktigt hur jag hann med och hade energi till allt.

 

På den tiden var det vanligt att man klädde ut sig när man skulle uppvakta födelsedagsbarn och så skulle dom gissa vem man var. Oj vad det skrattades och så roligt det var. Nu görs det nog inte längre. Allt har blivit tråkigare. Pappa som var en riktigt spjuver ser ju för härlig ut i sidenklänning och mamelucker. Vilken härlig dag.


 

Fisksjön var full med ungar i alla åldrar och varje sommar spelade vi teater. Vi målade kulisser och gjorde dräkter och spelade musik och en stor publik kom för att kolla läget.

 

Så gick vi tipsrundan och här kastas det gräddtårta till allas förtjusning. Kanske inte sonen och kompisen J som stod och fick tårtorna på sig. Dom luktade surgrädde i flera dagar.

 

Sedan träffades vi alla på gräsmattan för att fika och här ser jag nu så många som inte längre är med oss. 

Alla tre fisksjöborna och farbror Elvis.

Alla små barn är numera vuxna och bor långt borta. Så tråkigt.



Vi hade grillpartyn nere på stranden, skatt jakter och båtutflykter och så småningom gjorde vi en verson va "Fångarna på fortet" som vi kallade "Fångarna i Skogen".

Vi färgade batik och målade och byggde kojor. Att jag orkade. Vad tog alla energi vägen. Var tog alla människor vägen? Varför finns det ingen som tog över och fortsatt leka efter att jag blev för gammal ?

Tänk så vi skrattade. Så roligt vi hade.

 

När pappa blev pensionär flyttade han upp till mig. Det här kortet är han precis. Minns så väl vad vi gjorde när det här kortet togs. Vi åkte båt ett helt gäng. Vi skulle ta oss upp för en å och körde fast i infarten till ån. Jag klev i och sjönk djupare och djupare i dyn och dyngan skvatt omkring mig. och pappa skrattade.

Han hade oftast träningsoverall på sig som var full av hundhår från hunden Ludde, han dansade och spelade fiol och var med på precis alla tokiga hyss som man bad honom om. En gång satt han till midjan i vatten och spelade näcken och sjöng "Owe Törnwists". Näcken han sitter här i bäcken. En oförglömlig upplevelse.


Visst. jag går också alltid i träningsoverall nu för det är pratiskt men tyvärr har jag inte hans glada humör. Det hade minsann underlättat.


Nu sitter jag här och glor på mina skitiga fönster men det är väl en världslig och ganska oviktig sak men när man inte orkar med nuet så får man tänka bakåt på en bättre tid.


Som tur är har jag många goda vänner och jag har fått hjälp med det jag inte klarar. Vet att jag kan ringa och be om hjälp men det är just det. Jag har så svårt att be om hjälp.


Något som jag upplever som ganska jobbigt i mitt nuvarande liv är bristen på pengar som gör att jag inte längre kan bjuda folk på middag i den utsträckning som jag gjorde förut. Det var så roligt att laga mat till många och ha sällskap när man äter, men som sagt. Så är det inte nu.


Dagens ord: Står man inte ut med nuet får man minnas bättre tider. 


Av Anita - 12 mars 2013 17:23

 

Som man sår får man sköda sägs det ju men jag har nog tammefan gjort något fel för jag har nog trott att jag sått vackra blommor genom livet men det växer upp de mest hiskerliga vassa kaktusar som sticker och river i min själ och kropp.


Det blev en eftermiddag då jag kunde gå ut och få lite luft och så blev det då lördag morgon och jag skulle tända i vedspisen. I vanlig ordning satt jag mig ner på knä och så hörde jag hur det small till i knät och jag låg där på golvet helt svimfärdig av smärta. Tänkte att det hade gått av ett ledband eller att knät var ur led.

 

De här månaderna i år har man verkligen fått skörda mer än vad man trodde var möjlig.

Bilen som jag inte kan köra med.

Pengarna som är slut.

Isoleringen som jag inte kan komma ur utan att be någon skjutsa mig.

Jobbet jag skulle gjort för att tjäna lite pengar till att fixa bilen som inte blev av.

Flunsan som slog till.

Diskmaskinen som gick sönder.

Tvn som håller på att gå sönder och bara funkar med hugg och slag och diverse knepiga tilltag.

Så då nu. Knät som lagt av.


Inte kan man låta bli att undra vad man gjort för ont för att förtjäna allt det här.


Lördagen kom i alla fall AMV med man och hade med sig blommor, bullar och kryckor till mig och höll mig sällskap där jag låg på soffan utan att kunna röra benet.


Söndag kom Sofiepropp och hon och jag såg på film och åt godis hela dagen.


 

Måndagen ringde jag till Snälle S och han kom och hämtade mig och skjutsade mig till doktorn. Som tur var så var inget ledband av utan bara ordentligt uttjänt och illa medfaret. Det blir vila ett tag och att börja böja benet lite försiktigt eftersom. Zumba är det inte ens tal om att göra på länge.


Idag snöar det. Grannen var orolig, inte för mig men för hur det ska gå med honom nu när inte jag kan hämta post och gå ut med soptunna och alla andra grejor som jag gör. Ärligt talat skiter jag i det.


Gamle A kom hit i morse och hämtade ved, post och soptunnor och började skotta lite grann och sedan kom gamsvägerskan och brorsonen och hade med semlor som vi satt och smörde i oss och pratade.


Det är tur att man har många goda vänner för nu är jag hjälplös som en kattunge och man kan inte göra mycket när man bara har fullt upp med att förflytta sig.


Jag har slutat ha tilltro till livet och att allt ska ordna sig till slut. Man har tänkt att nu kan det inte bli värre, men det blir bara värre.

 

Dagens ord: Att bli pessimist är inte svårt att lära sig, men lär sig ju av vad som händer en i livet. Händer det bara skit hela tiden är det inte lätt att lära sig vara optimist.




Av Anita - 9 mars 2013 08:55

 

Ingen ska säga annat än att jag verkligen letar efter positiva saker men en del dagar kan det vara nästan omöjligt att hitta någon.

Önskar att man kunde hitta ett ägg fullt med pengar men allt jag hittar är ett stort snöägg med enbart kall snö och is.


Iförrgår var det ju nästan omöjligt att se något positivt.

Bilen inte klar.

Nästan all mat slut och att äta spisbröd på morgonen med ömmande hals är inte skönt.

 Feber och gröna slemgubbar i luftrören som nästan inte går att hosta upp.

Vägen ner till vedboden igendriven med hård snö.

Ingen ved inne.

Ingen ork till att ta mig ut och börja skotta.

Får se att växthuset blåst sönder.

Diskmaskinen som slutat fungera.

Mitt vänstra knä som värker värre än någonsin nu när flunsan slagit till. 

Så börjar min gamla tjocktv krångla och jag får knäppa av och på flera gånger innan den går igång. Det är väl bara på håret att den slutar fungera också.


När jag ser mig i spegeln upptäcker jag att jag börjar få surkärringrynkor. Det är inte dom fina rynkorna i ögonvrån som talar om att man skrattat mycket utan surrynkorna som går från mungiporna och neråt. Surkärringrynkor. Det är mest männen som har dom fina skrattrynkorna och det beror säkert på att dom har större anledning att skratta än vi kvinnor. Så kan jag då känna det ialla fall.


Nåväl Igår fick jag åka med Datafia till Hammarstrand och handla och då fick jag köpa mjukt bröd och det var en fröjd att tugga mjukt bröd i morse. Man får vara tacksam för det lilla.

Febern hade släppt och jag kände mig lite piggare igår.

Gamle A dök upp och skottade till vedboden och hämtade ved. Det var tur det för imorse var det -25 grader och jag vaknade av att jag frös eftersom jag stängt alla element för att spara pengar på elen.


Jag blev lite piggare framåt eftermiddagen och lyckades skruva isär diskmaskinen och laga den.

Jag gick ut och fixade växthuset lite provisoriskt så det inte skulle rasa alldeles.


 

När febern gett med sig och stormen mojnat och solen håller på att gå ner längtar jag efter frisk luft. Då tar jag sparken och far "väst i gålan" för att ta en koll i Kinabrors hus.

Tyst är det, så tyst, bara gneket under fötterna när jag pulsar nerför backen till hans hus.


Å detta hus (inte vedboden som ni ser ovan) utan riktiga bostadshuset. Önskar att jag kunde förmedla känslan där, solens sista strålar som silar in genom fönstren och kastar ljus på de honungsfärgade träväggarna.

 

Sätter mig i fotöljen och kurar skymning.


När det börjar mörkna går jag ut, låser dörren och vandrar sakta uppför backen mot vägen.

Har ni känt känslan av att vara iaktagen?


När man skärper sina sinnen.

Det svaga tassande ljudet, en gren som bryts. hur man vänder sig om men inte ser någonting, går några steg till. Lyssnar, samma tassande steg och svaga ljud bakom. Är det räven som tassar i skogskanten, men han brukar ju följa med helt öppet. Nåja inget att fundera över.

Jag säger rätt ut i luften: "Nu går jag hem. Hej då".

Så gör jag det. När upp till vägen tar sparken och det går väldigt fort hem för vägen är isig och hal.  


-25 idag alltså och trots det är det molningt men som tur är blåser det inte så kanske blir det bättre fram över dagen. Det gäller att elda för när det är så här kallt funkar inte värmepumpen något vidare.


Fåglarna kurar utanför som stora runda bollar och när det är så här kallt kommer säkert inte en käft hit. Har varit in till grannen med posten och han har redan börjat tjata om att "vi" ska sätta potatis till våren. "vi" betyder att jag ska göra det till honom. Sätta, rensa,plocka upp. Kanske att han kokar dom själv i bästa fall. ja ja.


Dagens ord: Den som har anledning att skratta får fina rynkor runt ögonen. Bitterfittor och sura gubbar får rynkor från mungiporna och neråt.

Presentation

DET SKA VARA LÄTT ATT LEVA...

Fråga mig

51 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2013 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ DET SKA VARA LÄTT ATT LEVA.... med Blogkeen
Följ DET SKA VARA LÄTT ATT LEVA.... med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se