Nyfiken är jag men som tur är så är jag inte ensam om det. Min bästa vän AMV är likadan. 

Söndagen dök hon och hennes gubbe upp. Dom hade varit i Grekland och jag fick 2 turkosa fina armband.

Det var en strålande fin dag utan en vindpust och solen glimmade i alla färgranna löv.

Hon och jag tog bilen och åkte ner till kyrkogården. Så fick vi för oss att vi skulle åka en sväng. Upp på byn och så hamnade vi på bakasidan av Singsjön där AMV:s mammas två exentriska fastrar bodde. Där bodde dom i två pyttesmå hus men pyttsmå kor och en pyttetraktor och en massa katter. 

Nu är dom sedan länge borta och vi gick förbi husen och fortsatt efter en stig på sjöstranden. 

Vilken fantastisk utsikt över sjön. Lungt och fint och sprakande färger och naturligtvis hade jag inte med kameran.

På gamla spångar kom vi till slut till sista huset. Tegeludden. På vägen dit var det fullt med runda hålor i marken och jag förmodar att man tagit lera där.

Jag blev förfärligt nyfiken. Brände man tegel här? När då? Hur gick det till?

Mycket man inte vet fast det är i ens närhet.

Nå till slut åkte vi hem för jag skulle ju ha folk på middag.

Köttgrytan hade jag gjort förut och den behövde bara värmas. En stor doftande järngryta full för jag visste inte hur många som skulle komma. Det vet man inte när det är älgjakt.

Äppelpajen var också klar. Ett litet tips när man börjar bli less på äppelpaj.

Skiva äpplen och lägg på ett lager med sylt ovanpå. Jag hade hallonsylt. Lägg smuldeg ovanpå och grädda som vanligt. Det sura och det söta blir riktigt mumsigt. 

Först kom fem hungriga. Broder B skulle åka hem till Skåne med flyg från stan och skulle åka med DataFias dotter som ju går i skolan i stan så dom var tvugna att åka snart för att hinna till flyget.

Älgjägarna var kvar i skogen och skulle komma senare. Vi andra satt i kvällssolen utanför på bänken mätta och dästa. Jag spelade på min trumma och storfiskarn gick omkring och lockade på älg. En härlig kväll. Tänk att kunna sitta ute utan att frysa en sådan här tid på året och se skymningen falla.

I går jobbade jag några timmar och sedan åkte jag till DataFia. Där var det sorgligt för deras fina hund Bjarne hade blivit påkörd av en bil under jakten och den som gjort det smet iväg utan att ge sig till känna. Hur kan man göra så och lämna en skadad hund på vägen?

Troligen klarade Bjarne sig rätt bra. Som tur är har vi en djurdoktor i byn så han fick omedelbar hjälp och ingenting var brutet.

DataFia och jag promenadade nere på byn. Man måste ta till vara de sista fina dagarna nu och vi hittade en stig som vi  gick.

Då kom vi till Olga.Bedagården som stod tom och förfallen. Så sorgligt att se alla tomma hus. Den här tiden på året är det tomt överallt. Vi såg inte en enda människa någonstans och många tomma hus.

Ja. sedan åkte jag hem och jobbade lite i trädgården och for bort till Skeknäset och lämnade tillbaka en grej jag lånat till "mitt ljus i mörkret". Där blev det kaffe och småprat en stund.

Så hade den dagen gått fortare än en höna skiter.

Innan mörkret föll gick jag badstrandsrutan och njöt av luften och tystnaden.

Talgoxen var i sovrummet igår när jag lade mig. En del undrar vad han har att säga mig men jag tror att han helt enkelt kommit på att han kan krypa in genom skorstenen och har en trygg och varm plats att sova på. Man påstår att djur inte kan tänka men ack så fel vi har. Det är bara vi dumma människor som inbillar oss att vi begriper allting.

Han väckte mig vid 7-tiden och jag släppte ut honom genom balkongen som vanligt och jag for ner till DataFia och skjutsade henne på jobbet och en ny dag ligger utbredd framför mig som ett oskrivet ark. Ibland har man planer på vad det ska stå på arket men ibland blir det som det blir och det kan bli så bra så.

Dagens ord: Är man inte nyfiken får man inte veta någonting.