Tre gubbar, tre gubbar från pepparkakeland heter det i visan men riktigt  så är det ju inte, dom är ju från grannskapet men jag kunde inte låta bli att tänka på den visan. Ibland fastnar kostiga saker i mitt röriga huvud.

Jag vaknade igår morse och började läsa facebook. En av mina vänner där började längta efter snö och påstod att det snart skulle komma. Då tände jag på alla vinterhatande cylindrar och inser hur mycket ogjort utomhus jag hade.

Jag har varit rätt lat den här veckan och bara sällskapat med kompisar och varit ute på långa skogspromenader och njutit av hösten. Solen, doften, färgerna.

Nu jäklar måste här sättas fart. Jag har förnekat inom mig själv att det snart kan hända, eländet med snön.

Utanför bläste det en ilsken västanvind och jag började klippa ner gamla perenner och frakta bort löv och annan skit som inte ska vara kvar.

Då kom första gubben. Han blev kvar jättelänge men han hjälpte mig att dra bort löven och växtdelarna i alla fall.

Han hann knappt åka iväg förrän nästa gubbe kom. Han ville prata om gamla tider.

Så när han åkt kom tredje gubben och han var nog mest kaffesugen.

Dessutom dök det upp tvä såna där pingstvänner eller vad dom nu var. Stackars folk som till och med förirrar sig ända upp i skogen för att leta offer.

På tal om förirra sig. Döm om min förvåning när det for förbi en riktigt buss, sån som går till stan. Vad i sjutton skulle den ta vägen på den här grusvägen. Mysterium.

Visst hann jag med en hel del i alla fall igår men blir det snö redan bryter jag ihop. Jag hatar snö. Alla goda lukter. alla fina färger. allt den gröna fina mossan. Tanken å¨snöhelvetet har jag skjutit framför mig och jag hoppas, hoppas att det får vara snöfritt länge ännu.

Nog känns det ändå att något är nära för de isande västvindarna skar genom alla kläder och jag fick till slut både ha på vantar och mössa och extrajacka.

Pannkaka med hallonsylt satt fint i magen. Frampå kvällen kom Datafia med gubbe och hälsade på en sväng.

Så blev det dags att gå och lägga sig och då började nästa äventyr.

I sovrummet flög en liten talgoxe omkring. Han måste ha flugit in när jag haft dörren öppen och fladdrat sig upp för trappan och in i sovrummet. Oroligt flög han omkring och jag öppnade balkongdörren och försökte mota ut honom. Hur får man ut en rädd fågel? Högt i tak så jag nådde honom inte.

Beslöt mig för att gå ner i uthuset och hämta en håv. Mörkt mörkt är det nu. Ficklampa på. Vad får jag då se.

  På vägen ner till uthusen står en stor rackars älgtjur och glor på mig och liksom grymtar. Inte vågade jag gå förbi honom inte. Vände och gick in.

Göra håv. Av vad då. Tejpade fast ett durkslag på en skurkäpp och försökte med den.

Gick inte.

Rädd fågel.

Gav upp.

Tänkte att han får väl stanna inne hos mig till imorgon då. Han somnade uppe på ett skåp och jag somnade i min säng. Vid 7-tiden ljusnade det och jag öppnade balkongdörren igen och när han såg ljuset så åkte han ut. Han hade i alla fall haft det varmt och skönt under natten och verkade ha sovit lika gott som jag.

Så börjad då en ny dag. Broder B och SnickarMagnus är på väg från Skåne och dyker väl upp snart kan jag tro.

Det blåser och ser kallt ut ute så jag tror jag stannar inomhus några timmar från morgonen och stökar på lite grann.

Dagens ord: Bussar, gubbar, fåglar och älgar. Man vet aldrig vad som ska hända.

Idag kan jag inte flytta mig efter solen för regnet öser ner och det är knappt ljust. Jag tussar runt i morgonrocken och gör mig ingen brådska för att komma ut.

Jag har mina morgonrutiner. Börjar som vanligt. Kolla datorn. Dricka kaffe och äta frukost. Gå ut och mata mina sötaste fägelvänner, nötväckeparet. Dom är så rara och tama. Sedan dyker talgoxarna och blåmesarna upp.

Ja men vi tar det från början med i förrgår.

Eftersom grannen kom hem i bårbil i söndags kväll går jag in för att kolla hur han har det och det är rent bedrövligt. Han kan inte vända sig i sängen ens och ligger där hjälplös och får inte ens i sig lite vatten. Jag gick hem och letade efter ett böjbart sugrör så han i alla fall kan suga i sig lite vätska. Han är så stor och tung så jag lyckades inte ens dra upp honom en bit i sängen men just då kom det tre tuffa kvinnor och tog hand om honom och fick iväg honom till en läkare. Han är inte hemma ännu så jag hoppas att han får hjälp.

Därefter for jag och DataFia till kyrkogården i Pålgård för att sätta blommor på mammas grav.

Vilken fin utskit och vilken fin dag. Utsikten från Pålgård är rent magiskt vacker.

Resten av eftermiddagen var jag utomhus lite här och där och frampå kvällen kom DataFia med familj och stannade ett tag.

I går natt sov jag illa och drömde mardrömmar, kanske för någon oro för min hälsokontroll som var igår. Det gick bra. Mitt blodtryck var helt ok och resten också och jag blev naturligtvis glad för med trycket vet man aldrig.

DataFia och jag gick en långpromenad. Det är så att man måste fånga de sista dagarnas fina väder och igår var det till och med ljummet i luften.

Vi gick gamla landsvägen bort mot Remman. Så trist att se. Bron över än var halvrutten och vägen igenvuxen med sly. Sj har varit frammet och rivit bort en fin liten banvaktstuga. bara resterna av stenar och bärbuskar och blomrabatter finns kvar.

Känns trist att allt växer igen och alla djur försvinner. Det enda levande vi såg var svanarna som stannar för i Singsjön den här tiden i mängder. Där står dom med rumporna upp och äter sjögräs och det är ju bra så att sjön inte växer igen alldeles.

Så gick dagen och kvällen avslutade jag med att sitta i kvällssolen nere på bryggan och trumma på min nya trumma.

Hela sommaren och hösten har jag flyttat mig efter solen och det fortsätter jag med så länge solen lyser.

Jag följer naturens skiftningar på ett helt annat sätt än förut när man inte hade tid med annat än att jobba och jobba och slita och jäkta.

Jag känner mig i ett med jorden och solen. njuter av de vackra skuggorna och fägerna. dofterna och den blanka sjön.

Jag mår bra.

Jag känner mig tillfreds med livet.

Allt är bra. Allt är fint. Jag bekymrar mig inte om något. Det får komma som det kommer.

Till och med en sådan här dag när det regnar känns det bra. Läser i min blogg för 4 år sedan och slås av hur arg jag var hela tiden och på allt. Vad tog den ilskan vägen. Vad var det som var så gräsligt fel så jag kände så.

Kommer till en slutsats. Jobb är en förbannelse åtminstone var det så för mig.

Nu är jag äntligen fri och oj vad jag njuter av det varje stund och varje dag. Ingen bestämmer över mig längre.

Ingen arbetsgivare, ingen karl. Dagarna ligger som vita fina blad framför mig och jag har rätten att måla och skriva precis vad jag vill. Det gör jag, en blandning av umgänge med andra och mycket mycket ute i naturen.  

Dagens ord: Varje dag är värdefull så njut av den även om ni inte som jag bor i paradiset. 

Vilken höst. Vilken vecka det varit.

Börjar med onsdagen. DataFia ringde och undrade om vi inte skulle gå ut och gå och det är klart att jag är pigg på det. Lämnade det jag hade för händer och vi tog en långpromenad ända bort till By. Där väller ungdomsminnena över mig sedan en härlig tid då AMV och jag bara gick omkring och tittade på alla fina killar som var på semesterhemmet.

Nu är allt tomt och tyst på den lilla byn och inte en människa syns till. Vi går ner genom allen´och kommer ner till stranden. Där låg båtarna förut och man kunde åka över till Kondrads och handla godis om man nu hade några pengar.

Alle´n har inte växt igen faktiskt.

men ingen har gått där på länge för stigen var full av konstiga svampar som jag inte har en aning om vad dom heter.

Säkert är dom giftiga också. Snygga i vart fall.

Så gick vi till Datafia och drack kaffe och sedan åkte jag hem för att utnyttja resten av dagen till att klippa ner gamla torkade växter i min trädgård. Det tog mest resten av dagen. Till och med myggen var framme och surrade närjag satt på verandan och åt min middag.

Så kom Gamsvägerskan och hon och jag tog en promenad "Väst i gålan" och badstrandsrundan och kom inte in förrän det var mörkt.

Torsdagen var en solig, härlig höstdag. Det var DansBritts och min årliga kantarellplockningsdag.

Jag ska inte berätta så mycket om den dagen för den behöver ha ett alldeles eget inlägg. Naturligtvis så tog batteriet slut i min kamera så jag väntar på att få Britts fina bilder av en helt fantastisk dag som slutadade på ett oplanerat sätt. Kan säga så här. Vi hade i alla fall tur med vädret och vi hittade mycket svamp. Resten ska ni få veta en annan dag.

Jag har ju hållit på att åka till faster på Alnön i flera månader nu men allt möjligt har ju kommit emellan men i fredags bar det av

Vägen ner mot Sundsvall efter Indalsälven är en ren fröjd den här tiden på året. Ett lysande inferna och färger och därtill glitteret från älven.

Så vackert.

Faster väntade med kaffe och mackor och hon som haft brutet ben flera gånger har nu repat sig så bra att vi faktiskt tog en rätt lång promenad runt villakvarteret och tittade på fina villor och grönskande trädgårdar där det lyste av äpplen i trädgårdarna. Jag blir avundsjuk för här går det inte med äpplen. Alla träd jag försökt sätta har dött.

Nåväl. Jag hade med mig älgbiff och lingondricka och hjortronsylt och lite annan från Fisksjöns naturskafferi och vi åt middag och njöt av maten.

Satt på tvn inne i sovrummet och låg där mätta och belåtna och tittade på Idol.

Sedan gjorde vi som vi brukar. Pratade till klockan var 2 på natten. Pratade gamla minnen och om allt mellan himmel och jord  som vi alltid gjort.

Faster är faktiskt 85 år men det kan man inte fatta.

Lördagen kom min kusin till faster och hon och jag for in till Sundsvall och kollade lite grann. Vi åt grekisk mat på ett mysigt ställe och sedan åkte vi ut till Birsta och handlade mat och lite annat. Birsta är förfärligt. Vilken trafik och trängsel det är där. Man blir alldeles matt. Roligt att träffa min kusin för vi har en härlig gemensam barndom som man bara minns som glädje och solsken. Hon är så rar.

Söndag förmiddag åkte jag hemöver. stannade till hos DataFia och fikade och hon följde med mig hem.

Frampå kvällen ringde en sköterska och frågade efter grannen. Tydligen hade han åkt på akuten till Östersund och jag visste ju ingenting men senare fram på kvällen kom han hem på bårbil och hade ont i en höft och verkade ganska dålig allmänt. Få se hur det går. Känns som om han inte skulle klara att bo hemma i det skick han är i nu.

Ny dag och jag ska åka och sätta blommor på mammas grav och fortsätta rota i min trädgård. Jag är långt ifrån klar med allt som ska göras och i min almanacka är det mest något antecknat varje dag.

Dagens ord: Den som trodde att pensionärslivet skulle bestå i att ligga i soffan och äta choklad misstog sig men det förstås. Om jag vill det så kan jag det för ingen är längre min herre. Hurra för det.

I måndags var det köttbullstekardag.

Varje år brukar DataFia och jag steka köttbullar tillsammans. När mamma levde var det hon och jag som gjorde det och vi gjorde kåldolmar också men det var då det.

Att göra saker tillsammans skulle man göra oftare. Dubbelt så roligt och fort och man samordnar både spisvärme och disk.

Det blev köttbullar. biffar och en jättegryta med älgkalops. En härlig känsla att se hela köket fullt med god mat.

På kvällskvisten kom DataFias gubbe och deras två vuxna pojkar. storfiskarn och storjägarn. Innan vi hunnit börja äta och det började skymma så tittade Storjägarn ut genom köksfönstret och där står han STORÄLGEN, en 20-taggare.

Jaktuppehåll är det ju men Storjägarn tar min kamera och rusar ut i bara sockarna. Drar iväg neråt sjön och försöker locka till sig älgen men det låter nog mest som ett bräkande. Dom andra karlarna rusar mellan fönstren för att titta, helt galna.

DataFia och jag skrattade så vi tjöt. Helt galna för en sketen älg.Lika tokigt som i Hälgetidningarna om ni vet vad det vad det är.

Går man ut i skymningen kan man höra brunstälgarna bula och låta hemskt uppe i skogen. Jag tycker att dom är betydligt farligare än björnen och framför allt betydligt fler. Eftersom jag en gång blivit anfallen av en älg så har jag väldigt respekt för dom.

Efter en halvtimme kom Storjägarn tillbaka svettig och med blöta och kalla fötter men utan något foto på 20-taggarn.

Så var den dagen slut. Jag har gjort klart min trumma nu och den låter jättebra så jag är helt nöjd.

I går vaknade jag till en solig dag. Jag åkte ner till Håsjögården och där var det trivselträff.

Vilken fin dag . Ibland kommer det sådana här fina höstdagar och utsikten genom fönstret i Håsjögården är jättefint.

Jag och ett par till brer mackor i massor och dukar fram.

Så bra att man försöker ordna lite grejor i all enkelhet. Nu på hösten behövs lite umgänge och lite skoj. Till och med en reporter från en tidning dyker upp.

Trollkarlen Hann trollar och Berit och Sune spelar och sjunger.

Naturligtvis blir det lite lotterier också och allsång. Lotterier är alltid populärt. Visst blev det trevligt.

Pia stökar i köket för det blir en hel del att göra innan det är över och dags att bege sig hemåt igen.

Jag har ju lovat KinaBror att tömma hans båt på vatten när han är borta i Skåne och det har jag gjort men nu har vissa problem dykt upp.

Jag  har kunnat dra in båten mot bryggan och kliva i men nu efter regnandet får jag inte in båten till bryggan. Det fattas en halv meter. Förr skulle jag bara hoppat över utan prut  men nu tänker jag:

Om båten åker ut och ramlar i vattnet blir telefonen och kameran förstörd.

Än värre att det blir som på skojfilm. Jag blir hängande med ett ben på bryggan och ett ben i båten och går i ofrivilligt spagat.

Hoppar och halkar och bryter upp mitt förut skadade knä och blir liggande i båten i vattnet.

Så är det Jag har blivit KÄRRING. Jag VÅGAR inte. Har ni hört. Det är den bittra SANNINGEN. Jag vågar inte hoppa.

Det blir att gå hem och ta min egen båt och ro dit för att komma åt att kliva i Kinabrors båt. Inte för att det gjorde någont. Tyst och lugnt på sjön och med sprakande vackra färger på träden. En härlig båttur och kanske årets sista.

På tal om sista. Sista gräsklippningen för året gjorde jag därnäst. Det är både skönt och lite sorgligt. Klippa gräs är ju trots allt bättre än att skotta snö.

Kvällarna blir fort mörka nu och lommen ropar på sjön. Fler och fler fåglar kommer fram från skogen för att tigga mat. Talgoxarna knackar på fönstret för att tala om att dom är hungriga. Stor flockar av lappsparvar flyger omkring. Dom är så små och söta.

Nu gäller det att njuta av de sista vackra dagarna innan vintern kommer och förstör både utsikten och humöret.

Dagens ord: När dimman lättnar kommer solen fram.