Lilla Blå

3 november 2013 11:32

Jag går för att det får mig att få bra. När jag ibland, i perioder, glömmer bort att gå blir jag dum i huvudet. Så då börjar jag gå igen. Inte nödvändigtvis fort. Men när jag går upptäcker jag himlen, lukterna i luften, färgen på det som växer, jag upptäcker min egen andning och får distans till skit och elände. Ibland vill jag inte ens gå men tar mig i örat, som en förälder, och säger barskt åt mig att gå ut. Även om det regnar och tar emot. För nånstans därinne vet jag ju att om jag bara går börjar jag snart må bättre. Och skulle jag nån enstaka gång inte må bättre, ens efter en lång promenad, så är väl det okay. Kroppen har iallafall fått motion. Och sånt lär ju vara nyttigt, säger de som vet. Men jag går nog främst för att inte bli tokig i skallen. Jag går för att jag upptäcker världen på nytt varje gång. Det handlar bara om att glo tillräckligt. För den som tittar efter finns det alltid belöningar. Blev jag långrandig nu?

Soldansare

3 november 2013 14:06

Jag går till jobbet varje dag och jag går hem från jobbet (varje dag). Det låter kanske inte så roligt men det kan det vara, det är en övning i att se detaljerna i vardagen. Håller med Lilla Blå: det handlar om att glo tillräckligt. Förr gick jag långpromenader för meditation och motion men sedan jag fick ont i ryggen blir det mindre sådant, tyvärr. Jag går när jag är ute och reser för det är ett bra sätt att upptäcka platsen. Då är det lättare att ignorera ryggvärken också det är så mycket nytt att man blir distraherad.
Hm, nu lät jag ju mest gnällig, det var inte meningen.

Liliann

3 november 2013 18:43

Jag går för att rensa hjärnan,njuta av naturens alla intryck,för att hunden vill ut och kissa, för att hålla mig rörlig och hålla lite kondition uppe och sen går jag för att jag är så lyckligt lottat och faktiskt kan gå, mina ben bär mig dit jag vill....alldeles underbart är det att gå!

Karin

4 november 2013 09:16

Jo, jag kom ur TV-soffan igår kväll, kl var 21:15, och jag gick till kyrkan och tittade på alla ljusen. Det är upplyst i vårt lilla samhälle, och jag undviker de mörkaste partierna, parkerna osv.
Jag går för att jag trivs i naturen, och kan jag tappa några kg på vägen så är det bra!
Kramisar Karin, som mu ska gå stavgång med PRO.

Annika

4 november 2013 10:04

Tyvärr så går jag oftast väldigt målmedvetet. Men även om jag gör det så mår jag bra av det, både psykiskt och fysiskt. Har faktiskt oxå tänkt på att jag sett lite ekorrar sista året.
Ha nu en fin Måndag.

annannan

5 november 2013 10:59

Vilken bra fråga!

Jag går nästan alltid. Är det möjligt att gå dit jag ska så gör jag det, om inte jag kan cykla. Jag bor ju i stan och har inte bil. Men det är också så att jag tycker väldigt mycket om att gå. I yngre och oroligare år har jag gått av mig mycket ångest och rastlöshet genom att gå mycket fort och mycket långt. Jag är mindre orolig numera, men det är fortfarande något väldigt befriande i känslan av att ta långa bestämda kliv. Jag gör det för att motionsgå också, allt som oftast.

Att förflyttelse-gå och att snabNär jag går någonstans, eller när jag går så där fort så ser jag förstås inte så mycket. Men har jag lite mindre bråttom och inte går på mina vanliga stråk vid de vanliga tiderna så tittar och tänker jag ganska mycket. Jag ser människor och hus framför allt, det är ju vad man gör i stan. Periodvis tar jag ganska mycket fotografier när jag betraktelsegår. Jag skulle nog vilja göra mera tid för det igen.