Skatan

18 februari 2014 10:16

Ja du ... det är verkligen svårt att vänja sig att man blivit gammal (du är ju bara barnet ännu) och speciellt om man har varit sjuk som du och det tar allt längre tid att repa sig ... Själv har jag fått så djäkla ont överallt ... i alla leder ... men ska till vårdcenralen innan jag åker upp till dig. Det går ju inte att leva på Alvedon tycker jag. Nu vill jag bara veta vad det är så man kan rätta sig efter det. Och mina djäkla RLS-ben får jag ju leva med ... ibland är det helt OK ... ibland ett helvete. Men när man väl har förlikat sig med sina begränsningar går det riktigt bra att vara gammal :-) ... ha ha ... och man kan ha lika kul (nästan) som när man var ung. Kram på dig! Det ska bli jättekul att ses igen.
Apropå tankeöverföring är jag med om det ganska ofta ... och det är alltid en lika fantastisk känsla när det inträffar ...

Liliann

18 februari 2014 11:53

Ja du det där att acceptera att huvet vill en sak å kroppen en annan, det gör sig inte självt! Skönt iaf att börja känna av våren :)
KRAM

Barbro Lindström

18 februari 2014 15:32

Jag har alltid känt mig hemma i den ålder jag för tillfället befinner mig i. Nu känner jag mej som 65, vilket innebär att jag inser att jag blir fortare trött, fortare less, fortare rädd, fortare irriterad över småsaker, gärna ser mellan fingrarna på sånt man kan reta upp sig på.

Jag tänker ofta att jag har sån tur som är frisk och som har det så bra...

Men ganska ofta tänker jag på hur bra jag har det som får vara 65 och känna både det ena och det andra.

Annika

18 februari 2014 21:36

Tyvärr har det inte vart nåt sparkföre här i vinter. Ålder är ju bara en siffra. Jag tycker att man aldrig ska acceptera att man blir gammal utan vi får protestera;)
Kram

Bamse31

19 februari 2014 02:57

Sitter hela dagarna och ser på OS, medan frugan ligger och vilar på sängen. Det förvånar ,ig att du som norrlänning inte tycker om att åka skidor. Om du tog till dig skidåkandet hade det varit en lätt uppgift att ta dig bort till Kinabrors stiga, särskilt sedan Storfiskarn gjort spår ,med snöskotern. Du behöver ju inte åka så jäkla fort som Kalla å dom andra tjejerna i guldlaget:) jag åkte mycket skidor när var var ung! min första tävling vann jag som 9-åring på ett skolmästerskap i norra Uppland, där jag växte upp . I Augusti förra året var det 75 år sedan jag började i skolan.
Vi är 4 grabbar från skolstarten som träffas en gång per år- alla bor i Storstpckholm.
Sparken var under min skoltid, slutet 30 talet och början 40 talet, det vanligaste redskapet att ta sig fram, så ja har sparkat många mil!. Under krigsåren gick det inte så många bilar, så vägarna var bara grusade mitt på, vilket gjorde att det var utmärkts parkförvaltningen vid vägens sidor. Och förresten på vårkanten med dagsmejor och kyliga kvällen åkte vi på skaren kvällstid i månskenet - det var härligt. Och blåste det kunde man rigga sparken med ett litet segel och sparksegla!.
Ja, nu är vi gamla men minnena ligger på. Den verklighet du skildrar känner jag igen mig i från min barndom, om vi tar bort bilar data och andra nymodigheter. Det är mycket därför jag finner din blogg intressantsnacka inte om att du är en gammal kärring! du är ju unga flickan! förresten är man inte äldre än man känner sig, så gaska upp dig. Men som jag skrev tidigare, passa dig för ansträngande göromål , så länge du har den hostan,
Hälsnngar från Bamse31

Sanda

19 februari 2014 08:04

Farmor sa till mig (hon blev över nittio) att hon hade svårt att förlika sig med att kroppen förföll och inte orkade längre när hon var samma i huvudet som hon var när hon var 16... Kropp och knopp var inte synkade...

Sparkföre kan jag bara glömma, snön är borta och det är bara lera och grus som vanligt här nere.

skogsnuvan

19 februari 2014 10:26

Bamse undrar varför jag inte åker skidor. Jag hatar skidor. När man började skolan fick vi åka skidor varje dag och jag hade ett par bakhala skidor utan spann och håla i mitten, bara ett par plankor kan man säga. Kalla pjäxor och yllesockar som blev fulla med snö. Å så jag frös och läraren jagade mig för det gick för sakta. Varje dag lika ett rent litet helvete för mig. Sedan i vuxen ålder åkte jag skidor en enda gång och fick lunginflammation och hjärtmuskelinfammation och sedan har jag inte åkt och kommer inte att göra det heller. Däremot så gillar jag att åka slalom men jag har ingen utrustning längre och med min vinterotur lär jag väl bryta benen om jag skulle prova igen. Nej jag får nog hålla mig till sparken.

Äppelblom

19 februari 2014 19:45

Hej min vän och tack för den gulliga kommentaren - den behövde jag faktiskt.
Denna vinter hann jag inte ta upp min spark ur källaren innan föret blev dåligt igen. Just nu snöar det för fullt, så det blir till att skotta imorgonbitti.
Må så gott och var rädd om dig!

Lena

19 februari 2014 22:19

Du är som värsta Saida du:-) Tankeöverföring!

Våren är på gång och snart går det inte att åka skidor.
Lena

Eivor

19 februari 2014 22:43

Här går det inte att åka varken spart elelr skidor. Det finns ingen snö alls.
Jag förlikar mig med att åren går. Känner mig inte så gammal som jag är utan det är en mycket yngre tjej innanför skalet. Man får låta bli att titta för mycket i spegeln. Tror jag är äldre än du är.Så du kommer vänja dig, man måste ju. Jag har lika roligt nu som förr det är bara kroppen som inte hänger med likadant.

Nej men allvarligt så känner jag mig som jag alltid gjort. Det är bara utsidan som ändras. Annars är jag jämngammal med dottern.

Må så gott

Kram

Bamse31

20 februari 2014 01:01

tack för ditt svar, Anita. läste. Igenom mitt inlägg, och fann att min iPad, som jag skriver på, förvandlar mina ord till
Oigenkännlighet, t, ex skrev jagi inte "parkförvaltningen" utan sparföret. Det var tydligen ett ord som inte fanns i den lilla datorns svenska språk å så ändrades den till nåt som verkade närliggande, men det blev helt fel!
Nu förstår jag ditt motstånd till skidåkning. Det är märkligt hur upplevelser i barndomen kan sätta djupa spår genom hela livet. slalom är jag dålig på, för det fanns inga stora backar i min hembygd, det fanns rullstensåsar, som vi åkte utför, men någon egentlig slalom räckte dom inte till för. I min medelålder åkte familjen på en skidsemester till norra Värmland, där det bl.a Fanns en sk pist. Jag åkte ner för den en gång med pulka på släp å i den satt då vår 3-årige son. när jag kom ner och tittade bakåt i pulkan fann jag att den var tom. Jag tittade uppåt backen och såg ett bylte, som låg och kravlade halvvägs upp i pisten. Grabben var oskadd, men jag fick ett helsike med att ta mig upp å ta ner honom . Det blev ingen mera piståkning, vi gick på tur övriga dagar.
Ja, det blev ett inlägg om skidor, kanske inspirerat a v att vi fick två bronsmedaljer idag.
Nu ser jag så dåligt att jag inte längre kör bil eller åker skidor. förresten har vi ingen snö kvar här.
I övrigt instämmer jag med övriga skribenter om avsaknaden av synkronisering mellan kropp och själ på ålderns höst.

Bamse31

20 februari 2014 01:12

Läste igenom och fann att min iPad inte kan acceptera ordet "sparkföre" i sammanhållen text. Få se om det går igenom nu!

Anki

20 februari 2014 08:55

Bra med tankeöverföring... och härligt med vänner som hjälper till :)
Det där med åldern... ja du... det är knepigt. Känner igen mig i dina tankar. Hur kunde det bli så här - hur har tiden kunnat gå så fort...