Lite grann har jag lugnat ner mig efter beskedet att postbrevbäringen ska dras in men tro inte att jag slutat bråka, aldrig i livet. Nog ska det få höras vad jag tycker minsann.

Nåja över till något helt annat. Lördag morgon läste jag Östersundsposten och artikeln om mig, men  jag kände det som om jag framtod som en mycket udda tönt men det är kanske så jag ses av omvärlden, inte vet jag och inte vet jag om jag bryr mig heller. Man må väl få vara som man är. Vid det här laget borde jag väl ha vant mig.

Enligt vädret så var det sista fina dagen och då måste jag ju ta upp resten av potatisen, se till att blommorna kommer in i växthuset och riva ner tältet borta på Stedesbacken innan det börjar regna.

Annars handlar ju det mesta om lilla hjärtknpande valpen Jack. Han har redan bundit sig vid Kinabror och följer honom överallt.

Jag gick iväg till Stedesbacken och solen sken het där uppe på backen. Vägbasens 4 barnbarn kom traskande i det fina vädret.

Kinabror tog fyrhjulingen för att hämta potatis och tältet och jag och lille Jack skulle gå efter genom skogen. Oj så han kutade för att komma ikapp Kinabror.

Min mamma har stickat en råtta som legat i Brakskitarnas Dal länge och ingen har lekt med den men nu tog jag fram den och den var både härlig och ofarlig att bita i.

Trött blev lille Jack och sov i soffan och jag satt på bryggan och solande medan Kinabror stekte älgbiff. Så kom Dansbritt och det blev ett evigt gosande med lille gullige hunden och sedan bjöd Kinabror på god mat.

Det blir fort mörkt på kvällarna nu.

Den här tiden på året finns en saknad i mig, saknaden efter sommaren, efter att höra nattljuden utanför och kattens spinnande. På kvällen pratade jag med en gammal vän i en hel timme och vi hade så många minnen att prata om och jag somnade med ett småleende trots att katten är borta och sovrumsfönstret stängt mot höstnatten.

Lilla rädda katten blev hämtad av AMV i fredags och vi tyckte så synd om den när hon skrek i buren och ville ut. Det är en väldigt lång resa till Uppsala för en liten nervös katt. Hoppas bara att det går bra och att hon kommer att finna sig till rätta hos sin riktiga matte.

Inatt har frosten slagit till för första riktiga gången. Jag har jobbat en stund och satt ljung på gravarna och varit till Datafia en sväng och fikat. Handlat lite och träffade moster på affären och pratade en stund.

Bara över natten började det bli gult på träden och rött på andra blad men kallt. Jag fick nästan nagelbiten när jag grävde på kyrkogården. Det är västanvinden som är så kall och nu har man varit van att det varit lugnt och fint ute så man är extra frusen och har för lite kläder på sig.

Ja,vad ska man säga mer. Jo jag ser att många av mina bloggvänner och mina facebookvänner har varit och är utomlands. Undrar om jag någonsin ska få råd att åka iväg på äventyr. Det var länge sedan nu. Resan ner till Arlanda är lika dyr som hela utlandsresan så det finns ju vissa problem med att vara här uppifrån. Allt blir dyrare och vi har sämre ställt speciellt jag då som är pensionär och har lite att röra mig med. Lite avundsjuk är jag. Nu när jag skulle ha tid att resa har jag inte råd. Nåja skit i det. Jag bor ju bra så jag har ju badat och solat hela sommaren så jag ska väl inte klaga. Jag har sluppit vara inomhus och suttit på något knastrigt kontor och glott in datorn.

Tar tillbaka. Jag är INTE avundsjuk. Vet inte hur dom andra har det när dom är hemma så nog unnar jag stackars arbetande människor att få fara utomlands. Trots allt bor jag i mitt eget lilla paradis. men......nog fasen är jag förbannade för att man ska dra in posten och nog fasen saknar jag Italien, maten och dom snygga männen där.

Dagens ord: Ni som  far utomlands trösta er med att ingen är lika ful som sitt passfoto.