Är det bara vi som bor nära naturen som tänker som jag? Nu när kälen i marken sakta tinar upp och jorden blir lite mjukare då kan man, om man stillar sig ch lyssnar och känner riktigt, känna hur det rör sig i marken av allt som växer och vill upp i ljuset.

I luften är fullt av fladdrande vingar och jag går ut på bron varje kvall för att lyssna till fåglarna. För varje dag kommer nya toner i fågelsången, många vackra men en del skräniga som björktrastarna som har kommit i stora flockar.

När jag var yngre var den här tiden full av förväntan och blodet kändes som om det strömmade fortare i kroppen. Allt spännande som skulle hända och låg framför en som en skimrande matta. Den mattan, mina vänner. har med åren blivit sliten och luggig och vad finns att se fram emot för en gammal kärring som jag?

Nu lämnar vi dom här funderingarna och går över till sista dagens händelser.

Läkarbesök och rtg och som tur var så var det inga ben i handen som var av men det fanns andra skador som väl kommer att läka sig själv. Handstöd och Voltaren och tålamod är det som gäller och mitt tålamod är inte en av mina bästa egenskaper. När jag ser allt som jag skulle göra och inte kan blir det lite missmodigt.

Ja, till slut blev det då sista april. Jag hämtade Sofiepropp vid bussen. Vi åt hos Kinabror och sedan for vi ner och tittade på brasan.

Det ösregnade och där stod den tuffa kören och sjöng och blev naturligtvis genomblöta. Tappert sjöng dom Vinter rasat och Sköna maj välkommen. 

Trots ösregn och kyla hade byborna kommit. Vi är ett härdat folk minsann.Kaffe på Håsjögården värmde gott efteråt.

SofiPropp och jag for hem och började se en film "Små gula citroner" och eldade i braskaminen. Vi hade tänkt att det skulle bli en lugn kväll men så fick vi se att "Mitt ljus i mörkret" på andra sidan sjön hade tänt en jättebrasa.

Han ringde och bjöd Kinabror, Sofiepropp och mig hem till sig på ärtsoppa.

Klart vi for och på vägen började det blötsnöa och regna om vart annat men hos "Mitt ljus i mörkret" och sambon var det massor med trevliga människor och inne i huset var det varmt och skönt så vi blev kvar där rätt länge och myste.

Ibland blir det oväntade bäst.

Vi var ut en sväng och tittade på brasan för så småningom lugnade det sig men snö och regn. "Mitt ljus i mörkret" lyste ganska fint av egen kraft minsann och Sofiepropp hon hade som vanligt telefonen uppe.

Den flickan har minsann ett helt underbart vackert hår. Där ligger man i lä.

Vi sov länge igår morse och när man tittade ut var världen vit igen men som tur var så försvann snön frampå dagen.

Kinabror har åkt till Skåne idag för att vara barnvakt till sina barnbarn men jag kan inte följa med och det känns trist

Det är konstigt så besvärligt det blir när man inte kan använda båda sina händer. Det ska ju räfsas i trädgården och stökas i jorden. Däck ska bytas på bilen. Att bygga och snickra är ju en omöjlighet och bänken under björken har jag lejt bort till Gamle A att göra. Nu blir det att be om hjälp med en hel del saker och det är det värsta jag vet.

För fasen det kunde varit värre och jag borde ju vara van. Är det inte harpest och sorkfeber och trasigt knä så ska det väl vara något annat varje år och det är väl så det ska bli. Jag hatar den här jävla ålderdomen då man inte tål ett dugg utan att bli dålig men som sagt. Det kunde vara värre men inne i skallen finns det så mycket som snurrar och som jag ville göra och så blir det just ingenting.

Dagens ord: Utan de regniga grå dagarna skulle de soliga dagarna vara färglösa.