Int hade jag tänkt skriva något blogginlägg idag men jag kan bara inte låta bli att dela med mig av en helt oväntad och helt fantastisk kväll på min favoritplats Kolbjännsjön.

Jag hade fixat middag igår kväll till brorsorna. och Sonen o Fjällan Gjort fläskfilegryta och klyftpotatis och rabarberpaj med hemgjord vaniljsås och vi åt av hjärtans lust.

Efter en gråmulen dag med skurar bröt solen igenom och jag såg att Kinabror och Broder B hade fiskekläder på och skulle åka till Kolbjännsjön för att dra upp några öringar.

Snabbt bestämde jag mig  för att följa med för jag har inte varit dit i sommar tyvärr. 

Lille Jack följde med och kvällsolen sken. Konstigt nog var det inte ens myggigt, bara det.

Vita näckrosor hade slagit ut och det finns en magisk tystnad här som man inte kan beskriva bara uppleva. Man vill liksom inte tala högt utan pratar tyst. Skulle man ropa så får man svar av det mest fantastiska exo från berget där vättarna bor.

Så riggar killarna upp med sina metspön.

Vi stannar på den vanliga platsen och jag börjar göra iordning brasan för en brasa måste man ha. Ryggsäckarna är fulla av korv och kaffe och naturligtvis mask att bjuda fisken på.

Jag tar en promenad upp till den gamla ängen. Där stod en stor doftande hägg och det här är vad som är kvar av den. Ängen där det stod ett hus och en ladugård för länge sedan. Där människor slet och kämpade för att överleva här uppe i skogen.

Ängen där AMV och jag låg och solade och luktade på blommorna och hoppades att några trevliga killar skulle komma och hälsa på. Visst kom dom, killarna. Det föder så många minnen av att gå här i tystnaden Minnen och vemod för en tid som för evigt är borta.

Vildrosorna blommar efter stränderna. Sprider sin skira och ljuvliga doft blandat med myrvatten och grandoft. En alldeles speciell doft som inte finns någon annan stans.

Klart att jag måste gå ner till myren och kolla om hjortronen kommit sig. Det var väldigt lite men konstigt nog mylta som smakade alldeles ljuvligt.

Myren är full av tranbärsblommor så till hösten blir det nog mycket tranbär.

Det mörknar fort nu och dimman börjar sakta krypa upp mitt i sjön precis som jag minns. Granen som alltid stått där vid elden känns som en gammal bekant och konstigt nog som en dam. Hon har till och med fått vackra volanger och det hade hon inte förut.  

Grilla korv, dricka kaffe. Så kommer Datafias Gubbe och Storfiskarn. Inte ens Storfiskarn får någon fisk ikväll och inte bröderna mina heller men det spelar liksom ingen roll för kvällen är maskisk och kaffet är gott.

När Broder B säger att han ska ta ett kort på mig varnar jag honom för att han kanske får med någon lite vätte på bilden och naturligtvis tar han fasta på det och visst finns dom där. dom små. Jag sitter där och lutar mig mot farbror tall som står bredvid tant gran och liksom vaktar och skyddar.

När midnatt närmar sig måste vi stillsamt plocka ihop våra pinaler och vandra hemåt i skymningen. Inga sjöfåglar hörde vi men en morkulla risslade omkring oss när vi gick hem. . Långt bort hörde vi en hund skälla och tåget dundra förbi i fjärran men inte ens myggen surrade.

Det var en otrolig kväll och jag kan inte låta bli att visa er mina bilder. Önskar att jag vore en bättre fotograf och hade en bättre kamera men jag tror att jag kanske ändå kan förmedla känslan. Känslan av mystik och dofter och tystnaden och den vackraste plats jag vet.

Dagens ord: Det är  det oväntade som ibland blir det allra trevligaste.