Så är det lucia igen och här sitter jag med en kopp kaffe och en pepparkaka och tittar på de vackra flickorna och söta killarna som sjunger så vackert på tv. Hunden sitter och skakar i soffan och är rädd för katten som sitter under bordet och lurar.

Jag minns alla fina luciamornar som för alltid är borta.

Tänk att det är över 40 år sedan den här bilden togs och Sonen var en liten knubbig söt gosig knul. Nu är man fortfarande lite knubbig men redan en fullvuxen karl.

Vi gick i hela byn och lyssade. Då när det faktiskt fanns människor kvar här i byn. Till det rara paret Sven och Rut som alltid var så gulliga och snälla. Länge länge sedan dom dog.

Så till Ragnar längst bort i byn. Sonens favorit som kunde berätta hiskeliga historier om tomtar och troll och bjöd på godaste fikat. Det var alltid roligt att komma till honom. Han finns inte mer.

Fd grannen på samma gård fick också besök men jag har inget kort på det i mina gömmor. Det var alltså fyra gårdar som var bebodda på den tiden och nu sitter jag helt ensam i den här byn. Utanför är det mörkt och jag sitter i morgonrocken fortfarande.

Till och med på jobbet hade vi luciafirande. Till och med killen på macken fick ställa upp och ta på sig struten och sjunga luciasången.

Dessutom har jag alltid lussat för mina män men den tiden är också slut. Nu finns det inte ens en lussekatt i huset och ingen i hela byn att lussa för. 

Det är bara att konstatera att allt går utför med inte bara mig utanför hela byn. 

Dagens ord: Natten går tunga fjät runt går och stuga. nog är det sant alltid.