Det ska gudarna veta att det är högst en dag i veckan som man kan njuta av vädret utan storm och snöfall.

I tisdags var det en sådan dag då hela dagen hade en liten guldkant omkring sig.

Promenad på skoterspåret med Jack. Det hade frusit till och var lätt att gå på. Jack njöt av att rulla sig i snön, jaga efter snöbollar och gräva stora hål i snön. En liten aning av vår i luften och solen värmde på ryggen.

På Kinabrors trapp ligger solen på hela dagarna och det är där man kan sitta den här tiden. Jag sitter där och vänder ansiktet mot solen, lyssnar till takdroppet och talgoxarnas vårkvitter. Hör hur hackspettet börjar hacka på telefonstolpens mössa så det ekar i hela byn. Hör hur Kinabror och Rosenknoppen pratar inne i huset och känner kaffelukten liksom lätt glida ut genom dörren. 

Då ringer min telefon och min svägerska ringer och har ett väldigt, väldigt trevligt meddelande som gör mig jätteglad.

Kinabror och jag gör vårt bästa för att lysa upp tillvaron i skogens mörker.

Vi drar i väg på jazzklubben.

Har ni någon gång tänkt på att kören som är bakom artister ofta är dom duktigaste sångare. Dom som gör grovjobbet i bakgrunden. Dom här två tjejerna har varit med på de stora grejorna som Allsång på Skansen, Så mycket bättre och Mellis men inte visste jag vilka dom var. Jätteduktiga tjejer och jättetrevliga. En upplevelse minsann.

Så blev det en dag med gudkant.

Så tillbaka till mina bloggvänner. Anna i Portugal som gett mig en bild av Portugal och Lena från Wales som ger mig berättelse och historia om Wales och bilder som gör mig så sugen på att åka dit men det lär väl inte bli så jag är glad att jag får läsa om det och se de fina bilderna. Tack snälla tjejer för att ni delar med er av era spännande liv.

Nu kastar jag mig över att skriva kallelser till vägmöte. Lika trist som vädret utanför, grått och trist.

Dagens ord: Vissa dagar får oväntat en liten guldkant.