Tro mig eller ej men det finns tillfällen i livet då man önskar att man skulle väga lite mer och härom dagen var ett sådant. Båten full med vatten och proppen till aktern trillat ur och fyllt hela bakdelen med vatten. Hade man varit stark skulle man dragit upp och tippat båten men jag är inte så stark. Så mycket vatten väger massor.

Eftersom man då måste använda hjärnan så var det bara att åka ut på vattnet och sätta mig längst fram i fören och försöka komma lägre än bakänden så vattnet kunde rinna ut ur hålet. För lätt var jag så jag fick fylla fören med tunga stenar och sedan sitta där i 2 timmar och tömma vatten och tömma vatten. Det gick ju det också men tog tid och var minsann inte lätt.  Ack ja.

Igår fyllde grannen 70 år och det var massor med gamla Håsjöbor där och så jag då. Det var riktigt trevlig. Ännu trevligare att Kinabror kom och lite längre fram på kvällen kom AMV och hennes man och jag fick fina grejor från Grekland och en mobil som är lite nyare än min.

Kinabror har legat över i sitt nya hus för första gången nu.

Jag sov dåligt inatt kanske för att jag fortsätter läsa min dagbok om mitt misslyckade liv och mina misslyckade karlaffärer.

men ...... jag hittade ett blad som jag måste låta er ta del av. Det skrev jag för länge sedan. Det är på dialekt men ni förstår nog ändå.

Värmarn

På gamtia stod kärringan nere vid sjön och luttvätte lakana och värmede vattne till grovtvätten och trasmattan men så kom tvättmaskinan och du stod där år efter år.

Rostigare och rostigare och rökröre krokigare och krokigare.

Men så kom jag på att ingenting går upp mot att  tvätte trasmattan på bryggan nere vid sjön. Så stod du där igen med eld i magen, trivsamt kanstrande med röken som flög ut över sjön.

Sen kunde man färge garne i dig och färge tyge till batikjolan åt småjäntan. och koke kamsen när vi var många.

När det blev älgjakten kokte vi bena och slamsan och päran i dig och gjorde hundmaten som räckte ända till jul.

Kokte ren älghorn när broder O hade skjute sin första älg och skulle ha horne att hänga bössa på.

Så blev det vinter och det blev fin skridsko-is och en hel kull unga åkte på isen. Då kokte jag mjölkchokladen i den.

När vi lekte "fångarna i skogen" och var över 20 personer så kokte vi gryta till oss.

När vi badade bastu använde vi varmvatten för att tvätta oss.

Tänk att jag tycker att du har repa dig . Rosten lyser liksom lite som guld och röre har blive rakare och jag tänker. Kanske är det med dig som med livet.

Även om man är rostig och bortglömt. En dag kanske får en ny vår och rosten förvandlas till guld bara för att man behövs.

Idag regnar och snöar det men......

Dagens ord: Mitt i den gråaste dag kan en solglimt om än så liten titta ner på oss små människor.

Innan jag lägger mig och går upp för trappan tittar jag automatiskt ut på bron för att släppa in katten Oskar och varje kväll hajar jag till när jag kommer ihåg att katten Oskar inte finns längre och det hugger till i hjärtat och jag känner mig ensam när jag går upp till sovrummet och vet att igen värmer mina fötter längre.

 Det känns inte lika trevligt att ligga i soffan och se på ÅsaNissefilm när jag inte har katten Oskar som burrande spinnande gosande sällskap. Tänk att man kan sakna en katt så.

Nåja då lämnar vi det och ramlar med en smäll tillbaka till det hårda livet. Hårda säger jag bara för att nu är det minusgrader och jag kan inte låta bli att tänka på att jag inte fått upp bryggan och båten, inte bytt till vinterdäck och man säger på Radio Jämtland att det kan bli snö idag.

Ingenting finns att fotografera längre för nu har alla vackra löv blåst av träden och det ser bara trist ut ute.

Inga blommor lever längre men i fönstret blommar min bouganvilla med okuvlig kraft. Den har blommat i snart 6 månader nu.

Igår var det dags för meditationsgruppen att ha inspirativ målning. Vi skulle hålla till på Håsjögården

för där finns det gott om plats och man behöver plats när man ska måla på baksidan av gamla tapeter och bara tokmåla av hjärtats lust utan att det egentligen ska bli någon. Det bara blir liksom!

Jag tänkte göra en paj och det ångrade jag bittert när jag började. Omständigare helvet har jag aldrig varit med om. Att rensa upp och hacka en grillad kycling gick väl bra. Att göra pajdegen gick väl bra men sedan........ man skulle rosta paprikor och rödlök i ugnen på 250 grader och skala av dom sedan när dom kallnat. Vilket  strul att få av skinnen. Sedan skulle man steka bacon och vitlök och spenat och så till slut göra äggstanning med en massa joks i och pinjenötter och fetaost. Tog flera timmar för en liten pajrackare.

Nåja den gick ju åt och tjejerna sa att den var god men jag tycker inte om mat som är omständig så den gör jag aldrig mer.

Tillbaka till Håsjögården. När jag riggat opp våra grejor kom tjejerna och vi upptäckte att det bodde jägare där också.

Jag försökte ta kort på målningen men då gick inte min kamera. Den blev lite konstig efter att den hade varit i vatten förut så inga bilder blev tagna.

Så här blev mina men det var synd att jag inte kunde fotografera någon av dom andras fina bilder. Vitsen med den här målningen är bara att man ska släppa prestationskänslan och bara måla med sinnet om det så bara blir en svart plump. Fast det förstås, målar man bara en svart plump mår man väl inte så bra.

En ny dag har kommit och det är fredag och veckorna går fort nu. Konstigt att veckorna på våren, sommaren och hösten går så fort och att veckorna på vintern bara sniglar sig fram som drogade sniglar i kolasås.

Inte blir man yngre heller det ser man med fasa när man tittar sig i spegeln på morgonen. Hualigen.

Om jag hade pengar skulle jag åka utomlands och få bada och sola.  Då skulle jag nog känna mig ung igen. Den här tiden som är framför oss är jobbig. Nu måste man börja gruva sig för halkan och kylan och snöhelvetet men skit samma.

Nog har jag lärt mig att man ska leva i nuet och inte titta bakåt eller framåt men herre je vad det är svårt. Nu ska jag titta i nuet och gå och lägga in i spisen och dricka en kopp kaffe till innan jag börjar med dagens sysslor.

Imorgon kommer Kinabror och det ska bli så kul att han är här en vecka. Nu kan han börja stöka i sitt nya hus och bo in sig så jag skulle tro att han ser fram mot det.

Dagens ord: Man ska leva i nuet men det är allt tur att man har fina minnen att trösta sig med.

Det är nog ändå så att man blir lite klokare med åren. Man kanske börjar tycka om sig själv lite mer med alla brister och fel man har.

Tex så har jag mycket ogjort. Det skulle putsas fönster, städas, göras klart i trädgården och listan över ogjorda saker som borde göras kan bli oändligt lång men......... jag har till slut lärt mig att inte ha dåligt samvete för vad jag inte gjort.

Det hade jag förut och kunde inte njuta riktigt av latheten när den drabbade mig utan hela tiden tänkte jag på vad jag borde ha gjort istället. Känner ni igen er kvinnor?

Som igår tex. Jag började rensa i trädgården. Det är något som jag gillar egentligen men jag blev så kall om fingrarna och det var så mycket att hålla på med och solen tittade fram en liten liten stund.

Då drabbades jag av SKOGSLÄNGTAN

Det kommer över mig lite då och då och jag vill bara dra till skogs och bara vandra och vandra och upptäcka nya ställen. Nu är det ju jakttider igen och tyvärr så är det ju hela hösten så det är inte helt ofarligt att vistas i skogen. Det känns farligare med jägare än vad det är med både älg, björn och varg.

Skit samma. Slängde sekatör och häcksax och lät skottkärran och lövkrattan stå där den stod och gick in i skogen.

Hälsade på vid "cowboyberget" men kröp inte i i grottan. Det såg så trampat ut runt omkring så det kändes som att det kanske bor en grävling där eller en räv. Inte vill man möta någon sådan inne i en smal gång i berget.

I det här berget har vi lekt sedan jag var liten, haft kojor och eldat brasor och till om med nästan startat en skogsbrand där uppe. Tänk så länge sedan.

Stubbar gillar jag, mossor gillar jag. Det finns så mycket att se i skogen om man bara har ögonen med sig, ibland ser man till och med sånt som inte alla kan se, men ni ska veta att jag har ögon som ser både det ena och det andra.

Naturligtvis kan jag inte låta bli att gå ner till sjön och nu hör jag att canadagässen har landat i Skekviken och skriker och väsnas som det ska vara när hösten är här.

Varför ska man jobba så förfärligt och uträtta så mycket för att duga och vara en nyttig människa. Det har jag alltid fått lära mig och försökt så gott jag kunde förut men nu skiter jag i vilket.

Vem bryr sig. Efter en lång promenad i skogen på ett par timmar börjar regnet pissa ner som det alltid gör på eftermiddagarna och jag går hem och knular ner mig i soffan, brer på mig min varma härliga pläd och tittar på "Doc Martin". Dricker lite kaffe och tar en macka och mår ganska gott.

Inte ett dugg dåligt samvete har jag. Jag tänker att jag minsann har gjort rätt för att göra det jag tycker är roligt och vara lat när jag är lat. Ingen kan kritisera mig längre heller. Mitt liv är mitt.

Idag har jag gjort en runda till Hammarstrand och varit till PappersBeda och klippt håret och till en tant och fått en massa växtfärgat garn. Handlat lite grann förstås.

Hann inte ens komma inom dörren hemma innan grannen ringde och skulle ha hjälp. Puuuuh. Hoppas att han kommer på servicehus snart för han går mig på nerverna faktiskt.  

Dagens ord: Bättre vara lat och glad än arbetsam och sur och stressad.

Vinden viner, regnet pisar. När löven försvinner från träden börjar det hårda livet. Då vill jag inte vara här. Då vill jag vara på varmare plats. AMV med man är i Grekland och jag fick ett vykort som jag sitter och dräglar över.

Annars har veckan varit bra, till och med någon solig dag har det varit, visserligen alltid med någon regnskur men så har det ju varit hela sommarhalvåret så man är ju van.

Jag har haft folk hos mig alla dagar.

Jag har hunnit med att klyva klart veden.

Köket fullt med svamp som torkas.

Ökrkryddorna har torkat och jag har burkarna fulla med väldoftande kryddor.

Jag har fortsatt att läsa dagböcker som kvällslektyr och det är nog nyttigt att minnas hur man var och inse att man faktiskt blivit klokare. Man säger ju att man känner sig mycket yngre  än man är men å vad jag är glad att jag inte är tonåring.

När jag gått upp från 48 kg till 52 och tyckte att jag blivit äckligt tjock. Då förstår jag mer varför unga flickor ser på sig själv med konstiga ögon. Man gjorde ju så själv.

Ögon föresten. Jag läser att jag lade märke till människors ögon. Skrev ofta om ögon. Glada,lessna, glittrande, ögon som avslöjar lögner. Jag läste människors blick. Det var nog jobbigt så jag slutade att titta på människors ögon till slut.

Trodde inte att jag dög, att killar var med mig bara för att det inte fanns någon annan till hands.

Vill sparka och skälla på den unga skogsnuvan som inte trodde något om sitt eget värde.

Så ett råd till er som har tonårsdöttrar. Beröm. Beröm. Tala om att dom är fina och duktiga och hjälp dom bygga upp självkänslan.

Så helt annorlunda skulle inte livet blivit med mer självkänsla. Nog om det.

Bhajta Bharela Chapati Raita, Cahpli och efterrätten Gujar och mer därtill. Indisk mat. Jo ni go vänner.

En kväll i veckan blev jag bortbjuden på matlagningskväll. 4 kvinnor och 2 män hjälptes at att laga indisk mat.

Det tar tid men med så många kockar tog det bara drygt två timmar att göra all mat.

Vegetariskt blev det. Gott blev det.

Trevligt hade vi.

Tänk vilken tur jag har. Iransk mat. Kinesisk mat och nu indisk mat. Trots att jag bor här i ödemarken  får jag vara med om både det ena och det andra

Idag i regn och rusk for DataFia och jag på konstutställning i Hammarstrand. Man får ta tillvara de små nöjen som finns.

Nu ska jag snart åka till DataFia på middag men jag har gjort en sak till idag. Rensat diskmaskinen åt grannen men dessuton har jag gjort något jag funderat länge på och känt mig lite tveksam till. Nu har jag tagit fram mitt mod. Vi får se hur det går.

Dagens ord: Hemligheten bakom mången framgång är självförtroende. 

När jag vaknade i söndags pissade regnet ner och jag fick ta till plan B.

Plan A var att klyva klart veden men istället så fortsatt jag med min hönstavla.

Nu har jag varit tvungen att fota två bilder på den för den är så väldigt lång.

Jag har förberett mig med att titta på höns i olika formen och färger. Tuppen är broder O:s tupp och likaså den grå hönan.

Jag blir alldeles varm och lycklig och nästan manisk när jag börjar måla. Kackel har jag letat fram på google och jag är noga med att känslan ska vara glad och lycklig så att hennes höns ska känna sig glada när dom får den här tavlan in i hönshuset.

Så roligt det är att måla stora bilder. Nästan glömt vilken lycka och glädje det ger till mig och hur varm jag blir i hela kroppen.

Frampå eftermiddag blev jag glad igen för då kom Lekkamraten med sin gulliga fru. Dom bor i Bollnäs nu så det är inte så väldigt ofta vi ses men när vi gör det så finns det så mycket värme och känsla mellan oss alla.

Frampå kvällen lyste det upp och jag tog en promenad på nya stigen bort till kinabror. Vacker kväll och man får njuta av de stunder som finns innan regnet kommer igen.

Måndag hade DansBritt och jag bestämt att vi skulle ut i skogen och plocka svamp. Visserligen låg regnet i luften men det var inte alls kallt och man kan ju stoppa ner regncapen i ryggsäcken.

Det här är också en så härlig känsla som gör en både glad och ivrig och förväntansfull. Där går vi i skogen och det är tyst och bara enstaka fåglar kvittrar. Långt bort hörs tåget åka förbi och en motorsåg surra, annars är det tyst utom bäckarna porlande och det är blött överallt.

Letar och letar.

Oj så mycket älgspår det är överallt. Då kan man tro att gulröda trumpetsvampar finns i närheten för jag har hört att älgar gillar att äta dom.

Det ligger två fällhorn efter älg där också.

Rätt var det är så hittar jag dom första svamparna och sedan bara finns dom där i massor och vi plockar och plockar och får nästan svampnoja.

Två fulla korgar lyckas vi plocka ihop.

Mitt i alltihopa kom en älg dundrande. Frustande och fnysande och kutande. DansBritt lockade på den men jag sa åt henne att låta bli. En brunstälg vill jag minsann inte ha inpå livet. Den gav sig iväg lika fort som den kom.

Duggregnade gjorde det när vi skulle fika men inte störde det oss. Vi satt där och var väldigt belåtna med vår skörd och drack kaffe och mådde gott.

När vi vandrade hemåt på mossiga stigar kom vi förbi den största myrstack jag någonsin sett och med en liten ovanlig form också. Den måste vi ta bild på.

Nu är hela köket fullt med svamp som ska torkas och så småningom bli goda såser och grejor som passar bra till älgkött. Tänk vilken lycka.

Vi bestämde oss för att bada bastu. Eldade i bastun och värmde vatten i den stora värmaren för att tvätta oss med. Badvattnet är för kallt så man får fixa det på annat vis. Vi sitter i min lilla söta bastu och blir genomvarma.

En fin lugn kväll men molning och rätt vad det är så ändras allt. Åskan började dundra och väsnas och rätt vad det är så kommer störtregn på störtregn och vi tog på oss morgonrockarna och kutade upp till huset.

Tänk att det inte ska kunna gå en enda dag utan regn. Nåja lite te och lite tv så kom DansBritt på att hon hade kläderna nere vid sjön.

Vi tog på oss morgonrockarna, stövlarna och jag hade pannlampan och så tussade vi ner i mörkret. Det är ju tur att man bor som man bor för inte var vi någon uppbyggande syn där vi tassade fram i mörkret.

Då, då ni, hade molnen försvunnit och månen sken gul och stor. Stjärnorna blinkade och på andra sjön lyste "mitt ljus i mörkrets" lanterna så fint.

En tjusig natt. Allt var tjusigt utom vi två som tassade runt i morgonrockar och gummistövlar. Skrattade gjorde vi förstås och hade kul.

Så tänkte jag. Visst är det konstigt hur det är. Man kommer underfund om att det är vissa saker som får en att må otroligt bra. Måla, dansa, gå i skogen och plocka bär och svamp. Naturligtvis också träffa vänner. Sånt fyller mig men sån glädje.

Däremot finns det ju mycket i mitt liv som är precis tvärt om och det har ni väl hört förut. Snö, vinter, snökottning,vedklyvning (ja allt som har med ved att göra) karlar som aldrig gör vad man vill att dom ska göra och en massa krångel med papper, bestämmelser och skit. Krånglande grejor och lastbilar.

Dagens ord: Det är väl det som är livet. Lycka och skit om vart annat. Man får vara nöjd om det är balans.   

Hen...????? Vad är det för jäkla fjask. Vilken tullskruv har hittat på något så dumt och varför i fridens namn då. Antingen är man väl hon eller han och vad ska det vara att skämmas för då?

Fast i ärlighetens namn kan man väl känna sig som en hen ibland, fullkomligt könlös.

Härom kvällen när jag traskade min vanliga runda råkade jag se hur jag var klädd. Rosa byxor och knallgul jacka och lila stövlar och okammat hår och med en häcksax över axeln. Speciellt kvinnlig känner man sig ju inte men även jag kan vara kvinnlig någon enstaka gång. Som danskvällar och någon gång annars.

En gång i tiden var jag kvinnlig fast jag inte tänkte speciellt mycket på det då heller men hen......fy så hemskt löjligt.

Ni hör att mitt humör inte är på topp idag.

Kanske det beror på att jag inte har sovit i natt. Eftersom jag stod nästan hela dagen och klöv ved och sedan kom PappersBeda med familj och åt middag hos mig. Hon och jag badade bastu och sedan blev det en sen kväll så jag borde ha sovit som en stock.

Nu är det ju en sådan natt som är före fullmånen så det var väl det.

Jag klev upp och diskade och gick ut en liten sväng för att sällskapa med månen och höra ugglan hoa från björken.

Somnade väl vid fyratiden efter att ha läst fortsättningen på min dagbok. Kanske var det det som kändes lite. Nått till slutet på min första kärlekshistoria och det väckte fortfarande lite sorg hos mig fast det är så länge sedan.

Läste också om Kolbjännsjön och kom på att jag faktiskt skrev mycket bättre och mera målande när jag var 16 år.

Tänkte ge er en bit av min berättelse om hur jag kände för det lilla magiska stället mitt i skogen.

Så här skrev jag:

O,vilken plats Det går inte att förstå om man aldrig varit dit. Det är som att komma in i en drömvärld.

Man tror inte att det är sant. så vackert är det.

Man går genom en doftande. grön hage, där blommorna lyser med egendomligt klara färger. Luften är fylld av doft från hägg. och hela naturen lever. Fåglarna kvittrar och humlorna surrar.

Så ser man sjön skymta genom björkarna. Vattnet är så spegelblankt att man nästan kan tro att man kan gå på det.

Platsen är underlig, trolsk. Jag önskar att du kunde komma dit. Man vågar nästan inte tala. man viskar. Tystnaden är så djup att man inte vill riva sönder den genom att säga något.

Ekot kastas tillbaka från vättarna berg från två håll. Minsta ljud blir förstorat. På kvällen dansar dimmorna över sjön och ger en magisk känsla.

Tänk att man har så starka känslor när man är ung och att känslan liksom blir svagare och svagare. Lite synd är det fast skönt också. Det tar på att känna så starkt för så mycket. Jag minns hur det var.

Idag hade jag som vanligt en plan som blev omkullkastad. Det var att klyva klar veden. Sedan skulle jag koka mig en kopp kaffe och äta något onyttigt för att fira.

Pytt skit i pannkakan. Inte blev det så inte. Hann bara med ett par kabbar så började regnet pissa ner så det var bara att gå in.

Nåja, jag har börjat med min hönstavla istället och pratat i telefon och nu då skrivit blogg.

Förmodar att det är min sista blombukett som jag plockat nu för man kan inte komma ifrån att nu är det bara en tidsfråga innan allt är borta. Fy sjutton vad jag gruvar mig.

Dagens ord: Gläds åt att det regnar. Det hade kunnat snöa istället och då hade man kunnat gnälla.

Efter minnenas kavalkad kanske det är dags att återvända till nuet . Det är lite svårt för oss alla tre. Både Ninne och AMV har ringt och vi har fortsatt minnas och pratat om hur det var.

Min sängkamrat den här veckan har varit min dagbok sedan 1964. Ingen liten söt dagbok utan kollegieblock som var skrivet minst två sidor varje dag.

Jag har småskrattat och jag har fällt någon liten tår när jag läst.

Min kärlek till platsen Kolbjännsjön och de fina beskrivningar av känslan där som jag någon dag ska delge er för det var så fint skrivet.

Min första kärlek Matte och den fina sommaren 1964. Första jobbet jag hade på "sjukkassan" var knappt nämnt alls då det var en bagatell för mig.

En kort notis om att jag skulle få ännu ett syskon. Verkade heller inte intressera nämvärt.

Det handlade om kyssar och smek och roliga äventyr.

Alla som det står om i boken. Var är dom nu? Hur blev deras liv? Letat lite på facebook men hittade ingen.

Skulle jag känna igen dom. Min första kärlek Har han lika blå ögon och finns hans guldtand kvar?

När jag nu läser om ser jag att jag redan då hade en misstro till karlar och killar. Visste att dom inte var att lita på redan då.

Visste som 16 åring att det var viktigt att klara sig själv och aldrig, aldrig vara beroende av någon man.

Nå nu släpper vi det som varit och går till den här veckans verklighet.

Det har varit fullt upp.

Måndagen började jag med städning av grannens papper som han sparat i flera år fyllt alla bord i huset med.

Mitt på dagen kom min jobbarkompis med lunch tll mig och vi pratade bort en stund.

Eftermiddagen kom gamle A och så kom AMV:s man in på en kopp kaffe.

Senare på kvällen kom Gamle A och hade med sig en gammal skolkamrat till mig och vi tog en promenad till Kinabrors hus och tillbaka. Det var roligt att träffa henne.

Tisdag ringde moster B och vi åkte till gravarna i Hammarstrand för att göra höstfint.

Så gick vi på cafe och lyxade till med köttbull och rödbestsalladmacka. En sådan trevlig förmiddag.

På kvällen kom broder O med sambo för att hämta sin båt. Dom har köpt en sommarstuga långt bortom Bräcke där han ska ha båten.

Onsdag var det jobbardag och mat på hotellet och lite prat med snälle Sven.

Var på macken och någon hade läst min blogg om barnkolonin och flera hade varit där och minnena poppade fram och vi stod en bra stund och berättade och pratade och mindes.

Tänk hur det blir ringar på vattnet.

Det var en regnig dag och eftermiddagen var jag rätt lat men det måste man ju får vara när man är pensionär.

Idag hade jag besök av en kvinna som vill att jag ska måla en jättebild med hönor på som ska vara i hennes hönshus. Kul kul även om jag inte målat höns förut men någon gång ska vara den första.

Annars blev det bättre väder på eftermiddagen och solen kom fram då och då.

Det var så fint så jag kunde sitta en stund i min hydda och spela på min trumma. Fåglarna tycker om det och kommer och sätter sig i närheten och kvittrar med. Märkligt man kunde tycka att dom skulle bli rädda istället.

Nu har jag gått en liten promenad väst i gårdarna och tittat till och sedan ner till kinabrors hus och strandstigen hemåt. Jag tog stigen upp till Sundsvallsborna och hem igen. En promenad som jag går varje dag nu.

Jag vill inte gå badstrandrundan för då saknar jag min vandrarkamrat katten Oskar och blir bara så ledsen och saknar så mycket.

En liten bukett med blommor lyckades jag plocka ihop. Några rödklöver och lite rölleka. Alla blommor är bort nu.

Dagens ord: Försumma inte det lilla du förmår för det myckna du inte mäktar.

Igår hade jag besök av en gammal skolkamrat och hon skrev sedan på facebook: "Du bor i Paradiset" och visst gör jag det IBLAND!

Ibland bor jag i rena helvetet också. När stormen viner och vågorna går vita på sjön, träd och blommor blåser ner och vinterstormarna göra att jag inte ens tar mig ner till landsvägen.

När det alltid är kallare här än på andra ställen och mer snö och mer blåst. När lastbilarna kör på smala vägen och det är med risk för livhanken man vågar ut på vägen.

Nåja, det finns fina sommardagar och kvällar då myggen och bromsen inte biter. Det finns ljuvliga dagar då blommorna doftar och fjärilarna flyger runt.

Härliga dagar då man kan bada i vatten som är klart, rent och varmt.

Nu har man ju nästan glömt det för den här sommaren har ju inte bjudit på så många paradisiska dagar.

Jag hyser en hatkärlek till mitt Paradis. Det är bara så.

När vi tre vänner träffades så kom samtalet in på barnkoloni. Min vän Ninne hade ett kort på mig som jag inte hade en aning om. Ett kort som fick mina tankar om mig själv att liksom vända sig.

När jag gått ut ettan hade jag varit mycket sjuk. Alla barnsjukdomar som man kunde få hade drabbat mig och jag minns mig som blyg, blek, mager och med stripigt hår. Surmulen och lessen för det mesta. 

Då blev man "utvald" till att åka på barnkolonin Jämtebo i Lerkil i Halland nära Kungsbacka.

Sån hemlängtan som jag hade. Runt kolonin var det taggtrådstängsel och det var bara klippor överallt.

Det var meningen att vi skulle bli runda, feta och solbrända och komma hem friska och fina.

Vi åt jämt tyckte jag och jag hade dålig matlust. Dock minns jag att vi fick någon sorts fisk som var väldig god.

Jag minns mellanmålen med saft i plåtmuggar och vetebröd.

Jag minns att vi fick gå i gåsmarch ner till badstranden.

Det jag minns som värst var att vi fick gå ner i källaren och stå där nakna på led och bli tvättade med panelborste och grönsåpa och duschade med vattenslang. Det tyckte jag var väldigt förnedrande för jag var en blyg tjej.

Sedan var det där med ormarna. Jag har numera en oresonlig skräck för ormar och jag förstår att med dessa klippor så var det en ormrik trakt. Förmodligen blev vi varnade för ormar. Jag har inget minne av att jag såg någon eller att någon blev biten men jag kan ha förträngt det.

Så till hatkärleken.

Underbara små hålor med vatten på hällarna där små söta krabbor kröp omkring som man kunde leka med.

Skrikande sjöfåglar och saltlukt från havet.

Små hålor med gräs och trift som lyste knallrosa. Där satt man i solen och den var varm och härlig och det regnade aldrig. Det var fullt med gräshoppor som man kunde ta i. Då lät dom och hoppade omkring. Så kul.

Snäckor maneter och sjöstjärnor.

Vi lärde oss dansa vals av de unga tjejerna som var där och såg efter oss. De sjöng för oss så vi kunde hålla takten. Jag minns inga instrument utan vi dansade nog till sången "Kom i kostervals, slå din runda arm om min hals"

Paket hemifrån med serietidning och tablettaskar och brev.

En snäll kille som alltid puffade på mig när jag gungade.

Se på bilden Det är jag! En klänning jag minns som var gul och svartrandig. Jag var väl inte blek och mager och inte hade jag stripigt hår. Jag ler lite blygt och ser väl inte ut att lida. Mitt minne är helt fel. Konstigt hur det kan vara.

Jag lärde mig älska havet och klipporna precis som jag älskar mitt Fisksjön likväl som jag ibland hatar det.

Kan det vara så att man kan både älska och hata och att man kan älska flera saker lika mycket?

Dagen ord: Delad kärlek är dubbel kärlek.