Ingen ska säga annat än att jag verkligen letar efter positiva saker men en del dagar kan det vara nästan omöjligt att hitta någon.

Önskar att man kunde hitta ett ägg fullt med pengar men allt jag hittar är ett stort snöägg med enbart kall snö och is.

Iförrgår var det ju nästan omöjligt att se något positivt.

Bilen inte klar.

Nästan all mat slut och att äta spisbröd på morgonen med ömmande hals är inte skönt.

 Feber och gröna slemgubbar i luftrören som nästan inte går att hosta upp.

Vägen ner till vedboden igendriven med hård snö.

Ingen ved inne.

Ingen ork till att ta mig ut och börja skotta.

Får se att växthuset blåst sönder.

Diskmaskinen som slutat fungera.

Mitt vänstra knä som värker värre än någonsin nu när flunsan slagit till. 

Så börjar min gamla tjocktv krångla och jag får knäppa av och på flera gånger innan den går igång. Det är väl bara på håret att den slutar fungera också.

När jag ser mig i spegeln upptäcker jag att jag börjar få surkärringrynkor. Det är inte dom fina rynkorna i ögonvrån som talar om att man skrattat mycket utan surrynkorna som går från mungiporna och neråt. Surkärringrynkor. Det är mest männen som har dom fina skrattrynkorna och det beror säkert på att dom har större anledning att skratta än vi kvinnor. Så kan jag då känna det ialla fall.

Nåväl Igår fick jag åka med Datafia till Hammarstrand och handla och då fick jag köpa mjukt bröd och det var en fröjd att tugga mjukt bröd i morse. Man får vara tacksam för det lilla.

Febern hade släppt och jag kände mig lite piggare igår.

Gamle A dök upp och skottade till vedboden och hämtade ved. Det var tur det för imorse var det -25 grader och jag vaknade av att jag frös eftersom jag stängt alla element för att spara pengar på elen.

Jag blev lite piggare framåt eftermiddagen och lyckades skruva isär diskmaskinen och laga den.

Jag gick ut och fixade växthuset lite provisoriskt så det inte skulle rasa alldeles.

När febern gett med sig och stormen mojnat och solen håller på att gå ner längtar jag efter frisk luft. Då tar jag sparken och far "väst i gålan" för att ta en koll i Kinabrors hus.

Tyst är det, så tyst, bara gneket under fötterna när jag pulsar nerför backen till hans hus.

Å detta hus (inte vedboden som ni ser ovan) utan riktiga bostadshuset. Önskar att jag kunde förmedla känslan där, solens sista strålar som silar in genom fönstren och kastar ljus på de honungsfärgade träväggarna.

Sätter mig i fotöljen och kurar skymning.

När det börjar mörkna går jag ut, låser dörren och vandrar sakta uppför backen mot vägen.

Har ni känt känslan av att vara iaktagen?

När man skärper sina sinnen.

Det svaga tassande ljudet, en gren som bryts. hur man vänder sig om men inte ser någonting, går några steg till. Lyssnar, samma tassande steg och svaga ljud bakom. Är det räven som tassar i skogskanten, men han brukar ju följa med helt öppet. Nåja inget att fundera över.

Jag säger rätt ut i luften: "Nu går jag hem. Hej då".

Så gör jag det. När upp till vägen tar sparken och det går väldigt fort hem för vägen är isig och hal.  

-25 idag alltså och trots det är det molningt men som tur är blåser det inte så kanske blir det bättre fram över dagen. Det gäller att elda för när det är så här kallt funkar inte värmepumpen något vidare.

Fåglarna kurar utanför som stora runda bollar och när det är så här kallt kommer säkert inte en käft hit. Har varit in till grannen med posten och han har redan börjat tjata om att "vi" ska sätta potatis till våren. "vi" betyder att jag ska göra det till honom. Sätta, rensa,plocka upp. Kanske att han kokar dom själv i bästa fall. ja ja.

Dagens ord: Den som har anledning att skratta får fina rynkor runt ögonen. Bitterfittor och sura gubbar får rynkor från mungiporna och neråt.

Varför gör jag alltid fel val? Varför lyssnar jag altid till fel råd? Är jag dum i huvudet eller vad har jag för fel.

När jag ligger utslagen i flunsan och de gröna slemgubbarna rusar runt i mina lungor och jag förgäves försöker hosta upp dom och ingen hostmedicin finns i närheten då slår vinterdeppen till hårt.

När jag tittar på vad jag gjorde åren innan (man kan se det på bloggen) så inser jag att iår har jag inte gjort någonting . Mest varit hemma och inte ens vädret har gjort att man hade vandrat och njutit av det som en del kallar frisk luft och som vi norrlänningar betalar dyrt för med allt annat vi inte har som finns på andra ställen.

Ska det bli så här nu, bara sämre och sämre, fattigare och fattigare och mer och mer isolerat för varje dag?

Fick mig till att ringa meken för att fråga hur det gick med bilen och det som skulle bytas var bytt men den funkade inte ändå. Lägger mig i soffan och storgrinar. En del goda råd har jag fått om att byta mek och det har jag ju gjort men nu orkar jag inte mer. Jag kämpar och kämpar och gör så gott jag kan men det blir bara skit ändå av allting.

Utan bil är man strandsatt när man bor så här. Visst jag har vänner som visst kan skjutsa mig om det kniper men jag vet ju att alla har fullt upp med sitt och sina bekymmer. Jag som tänkte åka till faster G och hälsa på, jobba skulle jag ju göra den här månaden också och så ligger jag här som en jävla amöba och kan inte annat.

Nåväl. Nu är ni less på mitt gnäll och jag vet att ni tänker att det kunde varit värre. Det finns alltid det som hade kunnat vara värre. Det är väl sant men det har aldrig gett mig någon glädje precis.

Försökte få mig lite mat igår fast matlusten är dålig. Pannkaka med grädde och björnbärsslylt slinker lätt ner i en öm hals och då kom jag på att ibland är de gamla sakerna bättre än dom nya.

Den här vispen är suverän.Istället för att dra fram elvispen så tar man den här och vevar några drag med veven och vips så är det klart. Bara att skölja av och så är det färdigt.  

Jag har en köksmaskin stående i ett skåp men att ta fram den för att riva lite morötter eller skiva lite potatis till jansson eller potatisgratäng är ju ett helt företag. Dra fram, sätta ihop och få en förfärlig massa delar att diska. Nej, tacka vet jag den här lilla mojängen. En skiva och en vev och sedan är det bara att riva och greja och skölja av så så är det klart. Helt suverän uppfinning.

Fruktpressar finns i olika modeller men den här är enkel och lättsam och lättdiskad. Funkar fint och tar inte heller så stor plats.

Gamla saftmajan är ytterligare en grej som är en fantastisk uppfinning. Slut med söliga sildukar och omkullvälta hinkar med het saft. Bara att koka och tappa på flaska, enkelt och lätt och gott.

Kanske är jag gammaldags men ni vet ju att jag inte gillar grejor som väsnas och låter och tar plats och det finns ju elektriska maskiner för precis allt nu för tiden men som sagt. Dom tar plats och är besvärliga att diska. Förmodar att alla haft såna här grejor en gång i tiden men slängt dom för nyare saker men det har inte jag gjort. Tycker att dom är bra.

Så till slut en blombukett till alla kvinnor.

Det är väl kvinnodagen imorgon och världen är full av duktiga och fantastiska kvinnor och ofta förstår dom det inte själv, dvs hur duktiga och fantastiska dom är.

Kvinnorna bär världen i sina varma händer och ser till att alla har det bra. Jobbar, sliter, vårdar gamla, vårdar barn. vårdar sina män och vårdar sina vänner och anhöriga. Mitt i allt ska dom slita värre och värre på jobbet. Det är tungt att vara kvinna och orka med allt och dessutom ska man vara positiv och glad.

Dagens ord: Kvinnor ska vara glad, kåt och vackra och fixa allt för alla andra. Är det inte så dom tycker männen????

Lördagen börja bra men när DataFia kom in på gården med stormersan körde hon fast i blötsnön och vi slet och knuffade och lade granris under hjulen men en gammersa är tung så vi fick ringa hennes son och hans kompisar och dom kom och knuffade lös den.

Han som lovat skotta har inte kommit ännu fast det snart är 2 veckor sedan han lovat. Det snöar och snöar hela tiden.

Nåväl jag skulle ju på brorsonens 30-årskalas på kvällen och hade fått låna gamsvägeskans bil för att ta mig fram och tillbaka. På festen var det massor av barn i alla åldrar och den minsta var ju så väldigt gullig. Det var så länge sedan jag syttade (hade en baby i knä) så jag satt med honom mest hela kvällen.

Det var en så gullig och glad unge och han gick ur famn i famn hela kvällen. Ingen sak att vara baby i det här gänget. Mjuk och varm som den härligaste hundvalp var den lilla killen. Synd bara att han hade ett så hemskt fult namn.

Frampå kvällen drog jag hem i snöyran och redan då kände jag att något var fel.

Så vaknade jag på söndagen och det var dags för Vasaloppet. Den enda idrottslig tävling jag ser på. Då står Snälle Sven på bron med en smörgåstårta i handen. Vi har nästan som en traditon att se på det tillsammans. Jag kände redan då att jag höll på att bli sjuk men låg i soffan och såg på tv.

Efter en stund så kom ytterligare en av dom stora killarna in för att få lite fika. Som tur var inte i den här klädseln dock.

Längre fram på eftermiddagen kom DataFias barn och ett par killar hit på snöskoter och kom in för att fika och prata en stund.

Den här helgen kan man då säga att jag sällskapat med småbarn, tonåringar och gubbar, en salig blandning.

Det var väl kul.

Bilen är på verkstaden men jag har fått låna gamsvägerskans bil så jag stoppade i mig lite alvedon och åkte till jobbat och där var det så nära kaos som man kan komma just den här dagen.

Snöade när jag åkte hem och orken att skotta var obefintlig eftersom jag dröp av svett och kände mig riktigt riktigt dålig.

Nu är en ny dag och jag försöker göra det jag måste innan jag blir alltför klen. Jag har matat fåglarna och skottat framför postlådan. Något annat orkade jag inte och gårdsplanen är full med snö och det är väl bara en tidsfråga innan någon av hemtjänstbilarna kör fast.

Ett par av killarna jag känner sa att jag fick nog vänta på bilen om jag lämnat in den hos den meken och mycket riktigt. Han har inte hört av sig.

Han som skulle skotta gården har heller inte hört av sig eller kommit hit.

Däremot: Kvinnorna Dessa kvinnor. Dom har kommit med mat, ringt och frågat om jag behöver någonting, lånat ut sin bil och månat om mig i mitt elände.

Jag tror att jag ska försöka kasta ut julgranen idag om jag orkar. Den börjar barra nu.

Känner mig ungefär likadan själv nu. Hostar och har hög feber och benen känns som spagetti.

Dagens ord: Nog kan man ge sig på att så fort en solglimt tittar fram så kommer ännu svartare moln och döljer ljuset. Ska det aldrig ta slut. Livet ska ju vara lätt att leva. När då kan man undra?

Det har varit ett par hemska månader och den här veckan har varit extra hemsk.

Stormen har fått mig att ligga vaken om nätterna och fundera över allt skit som drabbar hela tiden.

Jag har inte kunnat åka någonstans, inte fara och jobba. Snön börjar smälta på gården och allt blev ett tjockt lager med snömodd. Grannens hemstjänstfolk körde fast och dom som kom till mig fastnade i sörjan. Han som skulle komma och skotta bort eländet har inte kommit förstås. Karlar ni vet.

Meken som lovat ringa när reservdelen kommit har inte heller hört av sig. Karlar ni vet.

Maten börjar ta slut och när man bara har spisbröd till frukost och smöret nästan är slut så får man ta till fattigrådet nr ett. Bre tunt med smör på avigsidan av brödet så inte onödigt smör fastnar i groparna. När det inte finns varken pålägg eller sovel och man får mätta sig med potatis och ägg. Då mina vänner kan man hålla sig för skratt.

Då dyker den första lilla solstrimman upp i form av min gamla jobbarkompis M och hennes mamma. Istället för blommor hade dom med sig massor med mat och fika och ostfranska.

Ostfranska som är min favorit.

Det kan jag säga er. Vilken lyx att äta ostfranska med ost på som frukost. mmmmmmm. skillnad minsann.

Det var så roligt att få träffa min väninna och hennes mamma igen. Det var länge sedan sist och jag blev på riktigt bra humör. Det är hur länge som helst sedan vi jobbade tillsammans säkert snart 30 år sedan men vi håller kontakt.

Jag fick hoppa över Zumban i torsdag för jag ville inte att dom som skulle hämta mig skulle köra fast eller förstöra sina fina bilar på den hemska vägen så jag hoppade som sagt över det.

Så bedarrade stormen och solen tittade fram lite.

Min gamsvägerska ringde och sa att jag skulle få låna hennes bil för hon behövde den inte i helgen och jag ska till dom ikväll på  30-årskalas. Så snällt. Ännu en liten glimt av ljus.

Sedan ringde jag mekan och reservdelen hade kommit så jag körde ner bilen på verkstaden och snälle Sven hämtade mig. Nu finns kanske hoppet om att jag ska få tillbaka bilen snart, men som den pessimist jag är så vågar jag naturligtvis inte hoppas ännu. Med allt krångel som varit ända sedan nyår blir man lite luttrad minsann.

När man sitter här framför tvn och inte kan gå ut för stormen och inte fara bort då måste man pyssla med något och jag fick för mig att jag skulle göra om mina tovade stenar till ägg med broderier av det växtfärgade garnet som blev över efter vävningen av plädar och det är rätt så kul att sitta och leka med mönster och färger precis som man har fantasi till. Det lugnar nerverna att pyssla med något där händerna får arbeta.

Julgranen lever ännu men börjar torka längst upp så det är nog snart dags att bära ut den.

Idag vräker snön ner så man nästan inte kan se ut och jag håller tummarna för att jag tar mig ner på kalaset ikväll.

Håll tummarna för det och för att min bil verkligen blir lagad och går igenom besiktningen snart snart för jag behöver den verkligen.

Även bakom de mörkaste moln kan en strimma av ljus leta sig igenom.

I nattens mörker ligger jag och lyssnar. Vinden viner i fönster och får timret i huset att röra på sig och knaka. En nyvaken fluga surrar uppe i taket och flyger mot taket gång på gång.

Barnet i min själ saknar någon som tar hand om, saknar någon som hjälper, någon som ger goda råd. Mest av allt saknar mitt hjärta katten Oskar. Han och ingen annan hjälpte mig när svårmodet satt in. Han kände det så väl, han kröp upp hos mig och klappade mig med sina mjuka tassar. Inget som är en givet ska man få behålla.

Starka kvinnor får aldrig hjälp eller är det så att jag alltid gör fel val. Hantverkare som aldrig kommer fast dom lovat, bilmekaniker som inte fixar min bil trots att jag ligger på som en igel varje dag. Fel jobb så man tjänat för lite pengar. Fel kön. Det mesta känns som om det blev fel och det blir bara värre och värre.

Nu ligger jag här och allt är mer bedrövligt än någonsin, utan bil och utan pengar. Sitter här ensam i ett mörkt tomt hus och det är natt och vinden viner utanför .

men......det är bara att hä sig upp och fortsätta kämpa. Det är bara att räkna de lyckliga stunderna blott, vad ska man annars göra?

Söndagen var det sol och fint och DataFia och jag promenerade i solen.

Sedan fika hos henne och dottern låg i soffan med katten i famn och han kurrade och spann och jag saknade min katt Oskar när jag såg det.

Måndagen jobbade jag och när jag kom hem hade jag först besök av en gubbe från jaktvårdsområdet och senare på kvällen av min brorson och vi satt och såg tv och pratade.

Igår hade DansBritt och jag tänkt att vi skulle ta en promenad i skogen eller på sjön. Jag hade behov av att komma ut i skogen, tända en eld och att ladda energin och få lite kraft för gudarna ska veta att den runnit ur min kropp och själ som en droppande kran under hela vintern.

Så var det då storm och det blev ingenting av det.

Jag fick besöka fram på dagen av en kille för fiskvårdsföreningen och sedan kom Gamle A och vi fikade.

Sedan vävde jag klar min mattväv som säkert har suttit i vävstolen mer än 10 år.

Gudarna ska veta att jag dunkat ut min ilska, min frustration, min känsla av orättvisa så mattorna är nog stadiga och tjocka.

Mamma började med den här julmattan innan hon blev sjuk och dog och jag fortsatt att göra den klar även om raka rader inte är något för mig.

Mattan som vävde sig själv. Då blundar man och tar precis de nystan som dyker upp och bara väver in det huller om bladder.

Midsommarmattan, längtan till grönt, längtan till glitter i sjön och björklöven och nytt gräs på marken. Grönt, midsommaren färg.

Så gjorde jag ett försök att väva av kardat ull, en luddig matta som säkert är skön att kliva på när man kliver ur sängen. Vet inte om den är så hållbar men jag hade ju massor av ull liggande så man kan ju prova sig fram.

Så till slut deppighetens matta. Vintern Svart och vitt är för mig inte det moderna hemmet. Vet att många har svart och vitt och att det är väldigt inne nu men jag hatar det. Svart för mörkret, vitt för den eviga snön som bara hindrar en från att röra sig i skogen men sådant har mitt sinne varit på slutet så det får bli den sista mattan. Nu står vävstolen avklädd och naken uppe i hallen och jag har inte bestämt om jag ska plocka ner den eller om jag ska låta den stå.

Nåja, det är väl en bagatell och just nu har jag större och mer svårlösta problem. Problem är till för att övervinnas eller ses som en utmaning säger optimistkunsulterna. Ta dom i aslet. Kom och hjälp mig då. Det finns alldeles för många som vet precis hur det ska vara och har en stor käft att prata med men i verkligheten så blir det ingenting.

Dagens ord: Om man inte vet vad man ska göra så är det bara att vänta tills man vet.

Nu är måttet snart rågat för mig.

Jag har överlevt asiaten, sorkfebern och harpesten. Jag har klarat vintrar med nästan 40 grader kallt med 9 grader inne när veden tagit slut.Jag har klarat av fruset vatten. sönderrasad skorsten  och massor av strömavbrott. Sett släkt och vänner dö och försvinna. Sett min lilla by avfolkas och dö bort . Jag har klarat åsknedslag och stormar. Jag har tyckt att livet ska vara lätt att leva men det känns som om jag aldrig kommer dit.

Jag har varit utan mat i slutet på månaden många gånger men jag har i alla fall inte gått upp i vikt tack vare det, men som sagt nu känns det som om det sista månadernas löjliga historia med ett skitfel på bilen så den inte går igenom besiktningen och alla turer runt det här. Det knäcker mig tammefan.

Det är så bedrövligt och löjligt och hemskt så jag orkar inte ens prata om det men en vacker dag så ska ni få "Den fantastiska historien om en bil", men som sagt nu orkar jag inte ens tänka på det. På något sätt så är det droppen.

Nu jäklar (förlåt ni som inte tål svordomar) men jag har banne mig rätt att svära.

Jag ska bara skälla lite till innan vi går över till något roligare.

En hel hög med räkningar ligger här och jag funderar över varför det är som det är. Det är bilskatt (skatt). Det är radiolicents (skatt) Det är skatt på bensinen och så är det skatt på elen och så på alla andra räkningar 25 % skatt.

Naturligtvis så har man dragit en massa skatt på inkomsterna också. Vi som har näst högsta skatten i landet kan fundera varför det är så. Varför har inte hela landet samma skatt. Vad är det för jävla samhälle vi bor i. Undrar hur mycket man egentligen får behålla av det man tjänar. Nej slut på det för idag. Förr i tiden red fogdarna omkring och tog pengar av fattigt folk och det är tammefan likadant numera bara mer solfistikerade metoder. Dom som är rika klarar sig undan skatt för dom vet hur man gör för att komma undan men en sån fattigskit som jag kommer inte undan någonting. Bara betala och betala.

Över till roliga saker. Jag gillar roliga saker. Fåniga buskisgrejor på tv, Åsa-nissefilmer, flygande grisar och grymtande troll, sjungande änglar och gökur.

Jag har altid önskat mig ett gökur men har aldrig fått tag i något. Tittat på loppisar och auktioner men inte lyckats hitta något. Skulle vara så kul med en klocka som sa kokokoko varje timme.

Fick reda på att broder B har skaffat en banjo. Det tycker jag är roligt för det är ett sånt där lagomt tokigt instrument och jag ser fram emot sommaren då alla kommer upp. Då kan vi spela. Många kan spela gitarr, en kan spela dragspel, broder O kan sjunga bra och broder B kan spela munspel och en massa annat och nu också banjo. Jag kan ju bara dunka på min indiantrumma. Lite rejält med öl så kommer dom säkert igång och det ser jag fram emot.

Nu kunde jag ana ett litet småleende i ena mungipan trots allt elände.

Annars har jag jobbat nästan hela veckan och jag har dansat Zumba, haft meditationsgrupp, varit på Hammarn en sväng och träffat DansBritt och DataFia.

Igår kväll var det årsmöte på byn och så var det filmvisning och lite mat och mycket skratt och väldigt trevligt. Rätt mycket folk. Som sagt, nere på byn är det inte många kvar kanske 100 personer men vi försöker så gott vi kan göra lite saker så vi inte snöar in alldeles.

Här hos mig i Fisksjön är vi ju bara två stycken kvar nu, en sorglig liten by utom på sommaren då det är många och mycket folk. Det enda som syns här den här tiden är hemtjänsten till grannen som kommer flera gånger om dan, lastbilarna och skogsmaskinerna och posten (än så länge). 

Igår kom den första tön för iår och det känns som om det till och med är en aning av vår i dofterna. När det är kallt är det doftlöst så nu är det annorlunda och lite hoppfullt.

Julgranen lever fortfarande men jag tänker kanske plocka av julljusen på henne.

Dagens ord: Igår hade jag inte tänkt göra något alls men jag hann inte.

Så heter Karin Brunk Holmqvist senaste bok. Den kvinnan kommer från Österlen och berättar de mest roliga och lustfyllda historier om människoöden runt omkring. Den här boken handlar om ett koloniområde i Simrishamn och jag älskar den. Kul Kul.

Eftersom jag alltid har tre böcker på gång samtidigt. en på toa, en i badrummet och en i sovrummet så läser jag också en serie som handlar om Norge o Danmark. Den heter Hanna och är en släktsaga sedan långt tillbaka. Författaren heter Laila Brenden. Lättläs och jag gillar böcker om tid som varit.

Ännu längre tillbaka läser jag bokcirkelns bok Helenas hämd av Maria Gustavsdotter som handlar om 1100-talet precis då prästerna kom hit till norden och ställde till ett fasligt elände. Det var då makten togs från kvinnorna som innan dess hade en mycket högre ställning i samhället. Ni vet "kvinnan tige i församligen" och häxor och allt skit dom hittade på. Bra bok och tänkvärd.

Nej nu ska vi gå till något annat. Egentligen skulle jag berätta om den gräsliga historien om min bil men jag orkar inte det idag utan försöker berätta om det roliga som hänt sista dagarna.

Helgen var det härligt väder. Lördagen var jag till DataFia och åt tårta för hon fyllde år och vi gick ut och gick. Det till om med smälte lite på vägen nere i byn. Vi träffade ett par av mina gamla klasskamrater och det var många ute och gick eller åkte spark. Första fina dagen.

Söndagen kom AMV med gubbe och barnbarn och stannade en stund och så kom DataFia och vi gick ut på skoterspåret på sjön.

Så kom hennes gubbe, snickarmagnus och min brorson och fikade en stund.

Jag har jobbat alla dagar och det är roligt att rota i gamla arkiv och hitta saker från förr som faktiskt får mina minnen att vakna och återigen tänka "Det var bättre förr.

Blev lite inspirerad att rota i mina egna gamla album igen och hittade min älskade faster kikande fram bakom en buske. Jag pratade med henne på telefon igår och vi pratade länge. Hon är 85 år men hänger med på facebook och blogg så det är så roligt.

När man ändå är i farten med minnen så minns jag det här. Vinden som lekte i kjolen och solen som var varm. Tänk att man minns precis hur det luktade och känslan av frihet och glädje. Det var så länge sedan. Såg "dirty dancing" härom kvällen och kände igen mycket av kläderna. Ser ni min bardotrutiga kjol. Minns ni. Jag tyckte att jag var riktigt fin i den. Tänk så långa och smala ben man hade. Hur blev dom korta och tjocka kan man undra. 

Jag har som vanligt varit in till grannen och han hade fått brev om premiepension som han inte tagit ut så jag får väl ta och undersöka det åt honom. Det är något varje dag.

Vad mer. Jo paltbröd och fläsk på hotellet och trevligt sällskap av ett par karlar.

När jag kom hem hade jag ett stort kuvert i postlådan och i det gömde sig raggsockar från en av mina bloggkompisar. Så otroligt gulligt och precis vad jag behövde. Tack snälla, du vet vem jag menar.

Nå idag blev det ett ganska tråkigt inlägg men man kan inte alltid vara intressant och kul. Det är då ett som är säkert men jag vill alltid skriva.

Ikväll är det meditationsgruppens tjejer som kommer hit och det är alltid lika roligt att träffa dom. Vi får se vad vi hittar på för mysko ikväll, nåt blir det väl alltid.

Dagens ord har jag lånat ur boken jag läser:

Mitt problem  är vad jag ska göra åt allting jag inte kan göra något åt. 

Såg på tvn en kväll om en tjej som berättade om sina kvinnliga förebilder. Då började jag tänka till. Vilka har varit mina förebilder? Vilka vill jag efterlikna? Vilka är dina kvinnliga förebilder.? Vem vill du efterlikna och ta efter och vem beundrar du?

Jag ville bli som farmor när jag var liten. Jag ville vara lika fin och prydlig och lukta lika gott. Jag ville steka lika härliga pannkakor och odla lika fina blommor.

Mild och klok och alltid lika vänlig, sån ville jag bli.

Sedan började då skolan och naturligtvis blev min småskolärainna min förebild. Maria Berggård, rätt gammal redan då men med ett mordernt sinne och en modernt sätt att lära ut. Då blev jag fast i böckernas underbara värld. En helt nu värld öppnade hon för mig. Hon satt vid sin orgel och sjöng för oss varje morgon.

Hon lät oss rita och måla på jättestora blad som hon satt upp på väggen. Härliga plakatfärger. Det var annat än dom små små vattenfärgslådorna jag ägt innan.

Minns ännu idag hur stolt jag var för trädet jag fick måla som är i mitten av bilden bakom oss.

Jag som var vänsterhänt behövde inte lära om och trots mina besvärligheter med att dra handen i bläcket och ibland få det väldigt suddigt så skällde hon aldrig för det. Det VAR  verlkigen  en fantastisk lärare och en fantastisk kvinna.

Så blev man då tonåring och konstigt nog så har väl dom flesta tonårstjejer en period när man ska vara svart och dyster och se ut som ett lik med svarta ögon och hår och dödskallar och skit.

Visst, och allra häftigast var mamman i Familjen Adams. Sån ville jag vara. Mitt långa svarta hår kammades rakt och nu ar det ett bök att få självlockarna att försvinna. Svarta byxor och polotröja och se så sur ut som möjligt och med halsband med dödskallar på. Ja herre je. Tur att det var en kort period.

Sedan blev det en kvinna som jag fortfarande beundrar. Den snyggaste Sofia Loren. Temperamentsfull, sexig. och så otroligt vacker. Vilken fantastisk figur, vilka ögon och vilket sväng på höfterna. En verklig fullblodskvinna. Stark och modig och gjorde precis som hon själv ville. Inte nog med det hon var från Italien också och kunde säkert laga god mat dessutom. Ingen dålig förebild minsann.

Med tiden så ändras man och börjar mer och mer se till insidan.

Jennie Nyström. När hon inte kunde försörja sig på sina tavlor trots att hon var en helt otrolig konstnär började hon måla julkort och påskkort för att försörja sig och de sina.

Alla hennes helt underbara bilder. fulla av värme och fantasi. Fulla av de härligaste tomtar och sagofigurer som man aldrig kan se sig mätt på. Tänk att kunna måla och rita så fint och med sådan känsla fast man var tvungen att göra det för att tjäna till sitt levebröd.

Män blir kända och kan leva som konstnärer men få kvinnor lever på sin konst och får ta till såna här trix för att klara det. All heder till henne.

 Så till sist Astrid Lindgren.

Vilken härlig kvinna. Vilken fantasi och vilken humor. Framför allt hennes härliga sätt att se på livet och samtidigt vara tuff och våga säga ifrån till de galna männen i vårt samhälle och politikerna utan att darra på manchetten. Hon borde bli mer uppmärksammad än vad hon blev. Återigen för att hon var kvinna och skrev barnböcker men vems böcker och filmer uppskattas så mycket som hennes. Inte bara av barnen utan av alla. Vem har inte lett åt Allan Edvall som Emils pappa och luffaren och Ronja Rövardotter. Alla med en liten känsla av något underbart och roligt och att allt ordnar sig till slut. Sån skulle jag vilja vara. Sån skulle jag vilja skriva. Nog min största förebild kanske.

Så var det med mina förebilder. Vilka är dina?

Dagens ord: Är man inte som någon annan, får man väl vara nöjd med att vara den man är.